På Skeppsbron, den lilla restaurangen nere vid hamnbassängen, residerade den väldiga matmatronan Sara och hennes lilla beniga make. Han smög som en tyst ande i köksregionen ständigt i färd med att göra henne och källarmästaren till lags. I något skåp fanns den undangömda kvartingen, som bara kom fram när Sara lämnade köket en stund. Svart kjol och vit jacka i nylon var arbetsdressen som gällde. I matsalen släpptes ingen in förrän Saras hökögon granskat färdigt. Inga hårstrån eller mjäll på kragen, inga maskor på strumporna, svarta välborstade pumps på fötterna, hel och ren, men ack så svårt. Dammet från uteserveringens grus bildade en grå hinna överallt. Skavande småsten i skorna, stekande solvärme, dammblandad svett innanför kläderna och fågelskit på bord och stolar gjorde arbetsdagen till ett rent helvete. Och gud nåde den, som klev över den osynliga gränsen mellan servisgång och kök eller som glömde att lämna mat- och drickabongar. Abonnenterna ansågs vara den gästgrupp det var viktigast att lära sig känna igen. De var inflytelserika tjänstemän från bankerna och resebyrån, som under stor stress måste få sin lunch. Uppdukningen var i det närmaste rituell. Varje plats i matsalen hade sin speciella gäst och markerades med en kuvertväska av hårt papper med gästens namn textat i nedre vänstra hörnet. I den låg en prydligt hopvikt vit linneservett, som byttes varje fredag. Så kom hösten med laxfiskargänget och dricksen som varierade i takt med fångsten. Ett lyckat fiskafänge var alltid lika med extrapengar till servisen. De söp till ordentligt och trodde att världen var deras bara de betalade. Lukten av spritångor och fisk lägrade sig i matsalen och deras oemotståndlighet visste inga gränser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar