Kaka söker maka

En begravning för femtio år sedan var en angelägenhet för alla invånare på en mindre ort, skriver Sonia i ett brev från Skåne. Om det beställdes kaffe för femtio personer kunde det utan vidare komma minst det dubbla antalet gäster, så det gällde att alltid vara förberedd.

Nu bar det sig inte bättre än att detta hände. Allt vad som fanns av bord och stolar plockades fram, kakor lades upp, grädde och socker sattes fram. Sedan började spektaklet, för det var vad det blev denna gång. En av servitriserna var känd för sin vassa tunga och den användes flitigt. Hon var inte heller så god vän med de flesta damerna i begravningssällskapet.

I köket hade personalen värmt upp kaffekannorna så att kaffet var riktigt varmt när det serverades. Med så många extragäster fick köket plocka fram allt vad som fanns av kaffekannor. Och i brådskan blev en och annan kanna inte ursköljd, vilket vi hoppades att ingen skulle märka.

Vi började servera kaffet och efter en liten stund hör man en ilsken röst som säger till den vasstungade servitrisen.

- Titta det ligger en gråsugga i min kaffekopp!

Servitrisen går tillbaka till damen, tittar i kaffekoppen och säger med sin allra lenaste röst.

- Tänk... att dom söker sig till sin like!

Och nog var vi många som både ville sjunka genom golvet eller lägga upp ett rejält gapskratt, gråsuggan hade hamnat hos den minst omtyckta damen i hela begravningsföljet.

Förändrat utseende

Tänkte idag skriva om en fadäs som hände då jag jobbade på Statt i Visby en sommar. Den stora sommarmatsalen var fylld med gäster och vid ett långt bord satt ett sällskap med endast herrar. De var alla klädda i kostym, skjorta och slips, och satt bara och väntade på att maten skulle serveras.

Tallrikar, potatis och sås stod redan på bordet och på våra serveringsfat låg biffstek med lök. Min arbetskamrat Solveig skulle hjälpa mig med ett av serveringsfaten och de var som vanligt fyllda till bredden med sky.

Solveig tog tag i uppläggningsbesticken och började lyfta den första biffen. Precis när hon skulle föra över den till en tallrik upptäckte hon att den fastnat i en annan biff och skulle precis lägga tillbaka allt på fatet igen då det som inte får hända, hände!

Biffen som följt med lossnade och föll med ett plask tillbaka i smöret på serveringsfatet. Mannen vars utseende hon just hade förändrat tittade upp på henne och han var småprickig av fettfläckar från halsen ända ner till knäna.

I ett försök att dölja det hon gjort tog hon med honom in i köket, blötte en handduk och såg till att han blev så blöt så att prickarna inte syntes. Och eftersom hon bara skulle hjälpa mig att servera herrsällskapet såg hon till att göra sig nästan osynlig resten av kvällen. Det var verkligen pinsamt att stå där och försöka be om ursäkt på hennes vägnar.

En bröllopsnatt

Ett stort bolag hade i början av 1970-talet byggt ett nytt stort motorhotell i en kuststad. I samband med ritningsgranskningen har fackets regionala skyddsombud framfört krav på att det skulle inköpas en ny modell på säng. En säng som just visats på en branschmässa och var försedd med hjul. Städerskorna skulle lätt kunna flytta dem och dra isär dubbelsängar vid bäddning och golvstädning för att spara deras ryggar.

Sängarna var ganska dyra och bolaget protesterade en del innan man gav med sig. Vid invigningen var det dock en mycket stolt VD som förevisade sängarna och påtalade hur framsynta man var när det gällde arbetsmiljön. Och det rum man var särskilt stolta över var hotellets enda svit, som kallades bröllopssviten.

I samband med invigningen ägde ett bröllop rum i staden och brudparet erbjöds att under en natt vara premiärgäster i sviten. Bröllopsfesten hölls i hotellets festvåning och ett belåtet brudpar drog sig framåt småtimmarna tillbaka till sin svit där hotellet ställt in en stor fruktkorg och en flaska "bubbel".

Allt var frid och fröjd, till dess att hotellet gengöd av ett brak följt av skrik. Bröllopsparet hade under natten flyttat sin verksamhet till sängens mitt där de gemensamt testade den sköna madrassen, varpå sängarna glidit isär och paret hade rasat i golvet. Sviterna av det hela var en mörbultad brud, en brudgum med bruten underarm, samt ett ganska saftigt skadeståndskrav på hotellet som förstört deras bröllopsnatt.

Det regionala skyddsombudet fick ett mycket svalt mottagande på hotellet nästa gång och sängföretaget bytte ut sänghjulen mot medar. Hela historien återgavs på en konferens för regionala skyddsombud och jag skrev naturligtvis genast ner den.

Min första bragd som kypare

Det var för många år sedan, då en restaurant som hette Nordpolen låg i hörnet av Holländaregatan och planen framför Adolf Fredriks kyrka. Där regerade källarmästare Frans Lindqvister, även kallad "blyertspennan" för sin fenomenala färdighet att spela på densamma. Ja, så inleder kyparen "Masse" sin berättelse, som var införd i ett av Hotellrevyn första nummer 1918.

Det var den 12 augusti 1871 jag fick plats som kypare 10 år gammal hos Lindqvister. Mitt göra blev att borsta familjens skor och det skulle vara klart klockan 8 på morgonen. Sedan skulle alla glas diskas och torkas samt glashyllan rengöras varje dag, ty annars stod man ej väl med kassörskan, fröken Wallenkam - frid över hennes minne. Alltnog, det var ej det här jag skulle skriva om, nej det var om min första bragd som kypare.

Det var en förmiddag när min äldre kamrat Axel var ute på gården och frossade på ett bloss, när jag lovade att jag skulle servera en stångkorv för honom. Det var enda gästen i matsalen, men i källarsalen hade jag ett parti, som kassörskan underrättade mig var en källarmästare Siewert vilken hade en fin restaurant som hette Kasenhof (Lungmosen) och låg vid Jacobstorg.

Det var en stor och tjock gammal gubbe och i hans sällskap var perukmakare Bäck och min principal. De sutto och läskade sig med portvin, som var väldigt vanligt på förmiddagarne. Emellertid ringde det i matluckan att korven var färdig. Jag rusade dit med en förfärlig fart; skulle visa min fermitet som kypare, men det gick ej bättre än att jag stupade över kassans fot och stod på huvudet i luckan.

Jag tog stångkorven, som den tiden alltid serverades på tallrik, och nu skulle jag visa den där främmande källarmästaren med vilken kläm jag kunde servera. Jag skulle just svänga förbi vid deras bord och in i matsalen, gjorde en elegant sväng med tallriken, men o ve stångkorven försvann. Jag märkte ingenting utan fortsatte med trippande steg fram till gästen, som satt och studerade en tidning och med det vanliga "vasego" satte jag fram tallriken.

Väl inkommen i källarsalen tog jag post vid kassan och tänkte få höra några berömmande ord - men intet. En stund gick, så knackades det i matsalen. Jag gick in och till min stora förvåning frågade gästen efter stångkorven. Där stod jag och stirrade på honom och tänkte i mitt stilla sinne, att den har du nog ätit upp gubbe! Men nej, han blev ovettig och kallade mig för pojkdrummel. Källarmästaren kom in, men ingen kunde förstå vart korven tagit vägen, så han fick en ny.

Några timmar gick och mitt parti betalade och skulle gå. Källarmästare Siewert hade ett väldigt göra att få på sig sina galoscher, han trampade och svor men till slut gick det. När gubben gick klappade han mig på axeln och sade; du är en rapp pojke och vill du komma till mig så får du.

Några veckor gick; så en vacker dag hade jag samma parti på portvin och gubben tackade mig för matsäcken jag gav honom sist - men nog kunde du ha lagt den på ett annat ställe än i mina galoscher. Tablå.

Emellertid kom jag året därpå till Kastenhof och fick många gånger höra galoschhistorien.

Stammande Olsson

Den här lilla historien fick jag av Lasse, som under några år i mitten av 1970-talet jobbade som servitör på Stadshotellet i Uppsala. Där fanns då en mycket vänlig och timid direktör vid namn Gisseldal, som reagerade på att kyparna inte alltid var nyktra.

Direktörn satte därför upp ett anslag i spritkassan om att all spritförtäring under arbetstid var förbjuden, men däremot gick det bra att köpa sig en grogg till personalpris när man hade gjort upp kassan och stämplat ut för dagen.

På Stadshotellet fanns också en gammal kypare som hette Olsson och han var av det törstigare slaget. Han hade alltid gömt undan skvättar under dukarna på sina arrangeringsbord och där hämtade han sig en styrketår när han tyckte att han behövde det.

Olsson skötte sitt jobb helt klanderfritt även med ganska stora mängder med sprit i kroppen och det märktes nästan aldrig att han var onykter. Men den som kände Olsson kunde snabbt avgöra om han var nykter eller inte. Han började nämligen alltid stamma när han fått sprit i sig.

Så en dag när Olsson var på väg ut i matsalen med en bricka full med olika sorters avec i den ena handen och en kaffekanna i den andra, hände det som inte får hända.

När han i full fart kom fram till svängdörren ut mot matsalen, sparkade han som vanligt till med ena foten för att få upp den. Och det bar sig inte bättre än att direktören, som kom från andra hållet fick dörren på sig, varpå den genast studsade tillbaka på Olsson.

Olsson, som inte hann parera händelsen tappade helt balansen och gick ner på knä medan avec i regnbågens alla färger rann nerför hans vita servitörsjacka. Det var en rejäl smäll och direktören, som genast insåg att han var ansvarig för olyckan, kom in genom den andra svängdörren, tittade på Olsson och frågade förskräckt.

- Hur gick det, Olsson?

- Ja ja ja jag, fö fö fö försäkrar, direktörn, ja ja ja jag fick inte en enda droppe i munnen, svarade Olsson.