En extra slant i bössan

Det finns många sätt att få gäster att betala en liten extra slant i dricks och uppfinningsrikedomen är mycket stor bland krogfolk.

Den här skylten hittade jag i en garderob på en Norrköpings-krog. Den passar ju bra där, då man gärna åker spårvagn när man ska någonstans i staden. Och på min fråga svarade garderobsvakten, att det var vanligt att änkor till spårvagns-förare förr jobbade på krogen.

Skylten sitter ordentligt fastnitad i en sparbössa plåt, den lockar fram ett extra leende hos mig och kanske lägger någon hygglig gäst en extra slant i bössan.

Inte en krona i bonus

Mr Skinner, som är vd för McDonalds i USA har fått en rejäl "hacka" för kedjans ökade försäljning under de tre senaste åren. Eller vad sägs om en liten bonus på 8,8 miljoner dollar, ungefär 62 miljoner svenska kronor.

De anställda har inte fått en enda krona gissar jag, eftersom arbetsgivarna här i Sverige är måna om att man av konkurrensskäl ska hålla lönerna nere.

Servitörsnack

- Vi får nog ta ut gästen på bord fem, han sitter och sover, sa servitören till sin kollega.

- Nej, nej, nej, svarade den andre. Låt honom vara! Han betalar ju notan varje gång jag väcker honom.

En femöring för mycket

På Statts kontor fanns många kontorister, de satt i ett särskilt rum på översta våningen. Vi såg bara kontoristerna på fredagarna då de fikade i matsalen och så förstås när vi skulle hämta våra löner. I anslutning till kontoret fanns också direktör Bäckströms rum, men där fick ingen vanlig anställd sätta sin fot.

På lönekontoret räknades alla undernotor och en av kontoristerna förde alltid ett herrans oväsen när någon undernota fattades. Hela hennes bord såg alltid ut som ett jättepussel av undernotor. Hon lade dem i nummerordning för att lättare kunna se vad som fattades. Och det fattades förstås alltid undernotor.

Hade någon av oss i servisen dessutom rundat av notan med en femöring uppåt, så drogs den femöringen från insättningen innan lönen betalades ut. Vi grälade ofta om detta, femöringen brydde jag mig inte så mycket om, det var själva principen som störde. Vilken rätt hade hon att dra av på min insättning och vem tog hand om allas femöringar?

Jag fick svar en dag, en kryptisk förklaring om att det var direktör Bäckström som hade bestämt att det skulle vara så. Alla femöringar, som faktiskt blev ganska många under en månad, gick till kontorspersonalens kaffekassa.

Konstigt löneavdrag

Inom krogvärlden har det alltid funnits många finurliga sätt för arbetsgivarna att få in lite extra pengar från serveringspersonalen.

Det första jag mötte var glaspengar, ett belopp som drogs på min lön för några sönderslagna grogglas. Min ilska och nyfikenhet väcktes, jag började leta efter fakta.

Glaspengen var mycket riktigt ett belopp som krögaren förr kunde dra från alla kyparlöner. Månad efter månad drogs samma belopp oavsett om eller hur många glas som gått i kras. Mycket bråk i kyparkåren gjorde att man kunde begränsa avdraget till en fast summa per sönderslaget glas. På 1930-talet försvann arbetsgivarens rätt till sådana avdrag även om systemet levde kvar ett antal år.

Min arbetsgivare påstod att det fortfarande var hans rättighet i slutet av 1960-talet. Överbevisad av fakta gav han till sist upp och slutade dra glaspengar från våra löner. Vad kan man lära av detta? Jo, att alltid kontrollera sitt lönebesked, att alla arbetskamrater är eniga och sist men inte minst att man tar reda på fakta.