Herr direktör

Hittade häromdagen en gammal skrivbok där jag skrivit av mig en del av den frustration jag kände när jag började jobba som servitris. Matsalsvärlden var spännande, men reglerna var många och trånga.

Att tilltala en okänd eller överordnad person med ett Du var helt otänkbart. Man sa Ni eller använde personens titel vilket naturligtvis skulle markera ett slags klassavstånd. Och det använde jag även då jag skrev om direktör Bäckström på Visby Stadshotell.

Herr direktör

Ni liknar en jättestor hök
där Ni står i Er kritsträcksrandiga
bevakar våra steg från matsal till kök
kontrollerar att vi är riktigt ärliga
varje liten smula skall lämnas åter
om vi skulle smaka Ni aldrig förlåter

Herr direktör
Ni liknar en ilsken hund
Ni morrar och visar Era tänder
Att missa beställningen hos en kund
är sådant som någon gång händer
för sådant finns ingen ursäkt
om man är klädd i serveringsdräkt

Herr Direktör
Ni liknar en väldig krokodil
står redo med vidöppna käftar
Trots att vi sprungit många mil
och kanske av skoskav haltar
Ni kastar Er över oss
vi får inte släppa krämporna loss

Herr direktör
Ni liknar ett mäktigt lejon
ryter ljudligt när någon gör fel
Ni skrider ljudlöst till aktion
får offret att bli alldeles stel
...

Även om de sista raderna har försvunnit i en stor bläckplump säger texten en hel del om arbetsklimatet, men idag kan jag le och minnas hur jag letade likheter mellan direktör´n och ett djur.

En tavla

Hittade en gång en liten tavla på en vägg i servispersonalens mat-rum. Den hängde så att ingen kunde undgå att se den. På tavlan fanns bara två rader med text.

Personalen ska födas

- inte gödas!

Det visade sig att krögaren hade satt upp den en dag då ovanligt många i servisen hade klagat på personalmaten. Vad det var för mat fick jag aldrig veta.

En riktig rekordkvinna

Talade med en gammal vän från Göteborg idag och han nämnde att restaurang Kometens ägarinna Solveig Magnusson alldeles nyligen fyllt 90 år. Hon är fortfarande still going strong och är lite av en rekordkrögarinna, vilket SVT uppmärksammade.

Denna rekordkvinna innehar även ett annat rekord, hon har det äldsta löpande kollektivavtalet i hela restaurangbranschen. Hon insåg tidigt att man inte kan driva en seriös rörelse utan att ha tecknat avtal och därför tycker jag hon är extra värd att upp-märksammas.

Hittade på Linnebloggen en uppgift om att det även ska finnas en bok om denna legendariska krog, den lär vara slut just nu, men jag ska göra ett sök på några av mina favoritantikvariat, för den boken vill jag gärna se bland de andra godingarna i mitt eget lilla krog-kulturbibliotek.

Att det också finns bloggare som inspirerats av ett besök på Kometen är kul och här hittar du ett läckert recept på Biff med tre sorters lök. Sist men inte minst kan du se mycket av den äldre inredningen på Kometen på den fina hemsidan.

Jag vet i alla fall vad jag ska göra vid mitt nästa Göteborgsbesök - äta på Kometen! Och jag lovar er att skriva om boken när jag får tag i den!

En riktig hök

Under överinseende av direktör Bäckström och hans garde på Visby Stadshotell fick jag lära känna den verkliga restaurangvärlden. Direktören stod som en hök innanför matsalsdörrarna, färdig att slå till vid minsta lilla misstag. Han spelade verkligen ut hela sin makt när någon ny skulle prövas och nu var det min tur. Bord tio, det runda i hörnet, var avsett för soanjégäster och "Tattarlasse" med sällskap skulle bli mina gäster. Efter välskrivet pm dukade jag för förrätt, varmrätt och dessert. Sen blev det inspektion och iskalla kårar kröp längs min ryggrad när direktörens stämma ljöd.

- Fröken Andersson!

Hans iskalla röst undrade vad jag tänkt på då jag dukat bordet. Det måste ha hörts i hela matsalen hur mina knän skallrade av nervositet när jag försiktigt närmade mig honom och det uppdukade bordet. Han riktade sina stålblå ögon rakt mot mig, satte ner tummens yttersta led mot bordskanten och gick sakta runt bordet med tummen släpande i kanten. Allt inom tumändans räckhåll flyttades och jag stirrade förfärat på honom. När han rundat bordet och besticken låg som om en storm dragit fram, satte han åter sina vassa ögon i mig och väste.

- Vet inte fröken Andersson hur ett bord ska vara dukat. Han väntade inte på svar utan fortsatte, då får hon lära sig det nu! Här finns mycket att önska.

Så vände han tvärt på klacken och försvann. Kvar stod jag och skakade i hela kroppen. Besticken var enkelt att ordna, men det fanns fler fel. Det hade jag förstått av hans uppsyn och tonläge, frågan var bara vad?