En stor konstnär

Det blev lite värre än jag trodde med min influensa, det slutade med lunginflammation, antibiotika och sängläge i lite mer än en vecka. Och det har nästan inte gått att tänka på något vettigt att skriva om, men nu är jag nästan återställd så jag gör ett försök att komma igång.

Idag har jag gjort en lite längre utflykt, närmare bestämt till Söder-bärke där min vän Lena Kallenberg tillsammans med sin Torbjörn har startat Barkens galleri och bokstuga. I galleriet såg vi en mängd intressanta verk av Sven Ljungberg, vars konst man möter i många sammanhang.

Och för att citera konstpedagogen Anne Lidén "Sven är en stor konstnär med ett brett register. En stor mosaik i en kyrka, ett litet frimärke på ett brev, ett färgträsnitt i en lunchmatsal, en olje-målning på ett museum, en freskmålning i ett församlingshem eller en trägravyr på en boksida.”

För mig är han nog för evigt förknippad med Ivar Lo-Johanssons verk, till vilka han gjort ett femtiotal omslag och flera hundra illustrationer. Ett otroligt fint samarbete mellan en författare och en konstnär som startade 1942 då Sven höll på att plocka ner en av sina utställningar. Ivar Lo kom in och fick en liten privat förevisning och fann att de "talade samma språk".

Så har du vägarna förbi Söderbärke under juli månad, så passa på och titta in, det är välskyltat ända fram till Barkens galleri och bokstuga.

PS. Och visst gjorde jag en riktig djupdykning bland alla böckerna i bokstugan. Där fanns mycket läsvärt, både nytt och gammalt, och några fynd fick jag med mig hem! Sommarläsningen är räddad!

Internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen är berättelsen om vanliga kvinnor som har skapat historia, om kvinnors kamp för att få delta i samhället på samma villkor som män. Och jag tänker genast på en kvinna som hette Elna och ett samtal jag bandade en gång.

- Jag föddes 1912 och kom som sextonåring till Stockholm för att jobba som piga i en familj. Jag ville bli något annat och en dag såg jag en annons i tidningen där det stod att en liten matservering vid Hötorget behövde diskerskor. Stället hette Rudolfs matsalar och låg där dom där skraporna ligger nu. Det tyckte jag lät rätt så spännande och så tänkte jag, att det där är finare än att vara piga.

- Jag gick dit och fick jobbet. Och där skulle man göra allt skitjobb, skura trappor och städa och allt som förekom bakom kulisserna på en restaurang utom att laga mat, för det kunde jag väl inte...

- Jag började tidigt på morgonen. Jag bodde på söder i Stockholm där jag hyrde en halv kökssoffa i köket hos en väninna på Ringvägen. Jag hade ju inte råd att hyra ett eget rum.

- Jag hade så lite betalt, så jag fick lov att gå från Ringvägen till Hötorget. Det kostade fem öre i Katarinahissen att åka ner och det kostade tio öre att åka upp. Det var hela femton öre om dagen, så jag klättrade i trapporna.

- Man arbetade från sju på morgonen till sju på kvällen. Och när det var timmar mellan lunch och middag, fick jag gå hem till krögaren och hans fru och städa deras våning på Vattugatan.

Elna blev så småningom ombudsman och en mycket viktig förebild för många kvinnor i Hotell och restaurangfacket. Långt efter sin egen pensionsdag kom hon ut på förbundets kurser och konferenser, berättade om sin egen kamp och tyckte till om den uppseglande pigdebatten.

Och jag kan inte låta bli att undra vad hon skulle ha sagt idag - om alliansens jobbpolitik?

Sju sanningar

Emma har skickat mig en utmaning, vilket är ett kul sätt att få veta mer om alla sina bloggvänner. Utmaningen går ut på att jag ska berätta sju sanningar om mig själv. Reglerna är enkla och låter så här:

Länka till den som utmanat dig. Berätta sju sanningar om dig själv. Utmana sju bloggare i slutet av ditt inlägg. Lämna ett meddelande till den du utmanat. Och här kommer mina sju sanningar, som också är några av mina levnadsregler!

1. Vi bekymrar oss över vad barn ska bli imorgon men glömmer att de är något idag! Jag ville så gärna bli bonde när jag var riktigt liten, men föräldrarna fasade. Jag följde varje morgon och kväll min farbror Harry när han gick ut för att mjölka korna. Han lärde mig att mjölka för hand och jag var väldigt stolt när vi gick hem med mjölk i våra spann.

2. En god bok gör dig klok! Det sa alltid min moster, som var lärarinna och jag läste! Örebromissionens årsböcker, Det Bästa, Vackra Svarten och andra hästböcker, Anna Karenina och annat av ryska författare, Bara en mor, Upp trälar och mycket, mycket annat. Idag har jag alltid ett par olästa böcker liggande på sängbordet.

3. Tilltro skapar självförtroende och styrka! Jag har alltid varit mycket envis, vilken inte alltid är en fördel. Har nog försatt mig själv, min familj och mina vänner i många pinsamma situationer när jag envist hävdat min rätt. Och visst har jag fått ge mig många gånger även om det inte är kul.

4. I svårigheterna finner man möjligheterna! Jag gillar utmaningar av olika slag och då behöver man verkligen vara envis för att lyckas. Och har jag antagit en utmaning då gäller det verkligen att komma i mål. Visst har det många gånger kostat mig både svett och tårar, men jag har aldrig gett upp.

5. Det finns tusen sätt att överraska! Jag är en samlare av stora mått, i lådor och skåp har jag sparat mängder av krogrelaterade saker, papper och foton. Dessutom finns en massa "bra att ha-saker" som kan bli användbara då jag ska skriva, sy eller skapa något.

6. Det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete! Jag lever som jag lär även om min mamma inte gillar det, fast hon har för länge sedan givit upp.

7. Engagemang är halva arbetet! Jag har alltid ogillat krögare och andra arbetsgivare, som på olika sätt utnyttjat sina anställda. Har alltid reagerat mot orättvisor och okunskap, talat om vad jag tyckt och sedan stått för min åsikt. Det har varit tufft många gånger och visst har det kostat mig några jobb. Jag har aldrig ångrat något jag gjort, men jag har blivit mycket rik på erfarenheter!

Och sist men inte minst! Jag utmanar jah hollis, lilla b, daniel, scaniatjejen, jesper, maria och kallskänkan.

Att vara mentor

Igår var jag på en introduktionsdag för blivande mentorer inom Hotell och Restaurang Facket och gick hem med huvudet fyllt med nya tankar. Det känns fantastiskt roligt att få vara en av dem som fått möjligheten att vara med i starten av något nytt. Ett program som kommer att erbjudas alla nyanställda ombudsmän inom HRF.

Att vara mentor är historiskt ingenting nytt, redan i Odyssén, Homeros 3 000 år gamla diktverk kan man läsa om Mentor, personen som givit upphov till ordet mentorskap. Mentor skulle fungera som lärare och handledare åt Telemachos, son till kung Odysseus av Ithaka medan han drog ut i kriget mot Troja.

Uppgiften var att fostra och leda Telemachos och ge honom all den undervisning och allt det stöd som han behövde. Mentor hade alltså en bredare uppgift än att bara vara lärare och det är i den bemärkelsen som begreppet mentorskap har kommit att användas som någon som stöder och följer, leder och råder.

I dagens mentorroll ingår det att föra en ärlig och uppriktig dialog, ställa frågor och inte komma med färdiga svar eller lösningar, att finnas till hands och gå bredvid eller bakom adepten, inte att gå före. Det gäller att inte säga mer än vad stunden kräver och använda sig av lyssnandet stora konst. Och det för tankarna tillbaka till Paul, som en gång fungerade som min mentor. Han fanns alltid där när jag behövde det och den lärdomen tar jag gärna med mig i mitt eget mentorskap.

Ord på vägen

Paul var inte de stora ordens eller yviga gesternas man. På sitt eget lugna och stillsamma sätt delade han gärna med sig av sina egna erfarenheter. Om tiden som anställd i restaurangbranschen och om tiden som förtroendevald och ombudsman i facket. I sitt berättande vävde han alltid skickligt in sin vishet och några kloka råd.

Jag minns särskilt när han berättade om sin första anställning på järnvägshotellet i Vännäs. Hur han under andra världskriget stod vid kokvagnar intill spåren och utspisade hungriga tyska soldater, som transporterades i järnvägsvagnar genom hela Sverige på väg till kriget i Norge.

Det var ett minne han med sorg i rösten ofta återvände till. Han ville få oss förtroendevalda att förstå att man inte alltid vet om det man gör blir rätt eller fel.

- Man ska alltid göra så gott man kan i varje stund, sa han, men man kan aldrig riktigt veta hur resultatet blir och hur ens omgivning reagerar, det kan bara framtiden utvisa.

Vän och mentor

Natten är tyst och stilla, i månens nakna sken får jag vara ensam med mina tankar. De går till tiden med min sannaste vän och fackliga mentor, Paul Vesterlund. Paul som skulle fylla 85 i maj finns inte längre med oss, arbetarrörelsen har mist en sann kämpe.

Det är mer än trettio år sedan vi möttes första gången. Jag jobbade som servitris på Hotell Fågel Blå och hade nyligen flyttat från Gotland till Lycksele. Jag var arg på min arbetsgivare, som inte ville betala den lön jag hade rätt till. Vi var bara fem servitriser, men långt ifrån eniga om vad en garantilön innebar. Vår arbetsgivare stod för ytterligare en åsikt, ingen av oss hade rätt och ingen av oss skulle ha någonting.

Vi ringde till hotell- och restaurangfacket och ville ha hjälp att reda ut situationen. Det var Paul som kom till vår arbetsplats, han lyssnade först på vad vi hade att säga och förhandlade sedan med vår arbetsgivare. Han såg nöjd ut när allt var klart och samlade oss för att berätta "sanningen".

Visst hade jag rätt, garantilön skulle betalas ut. Paul vände sig sakta till servitrisen med den längsta anställningen och nämnde en mycket stor summa, sedan fortsatte han till nästa servitris och så nästa. Allra sist vände han sig till mig som otåligt väntade på min tur.

- Du får själv fixa din lön, sa han och tittade mig rakt i ögonen, jag förhandlar bara för dem som är medlemmar i facket.

Visst blev jag mycket besviken och jättearg, men när jag sansat mig insåg jag att Paul hade rätt. Han stod rakryggad och lojal upp i den fackliga kampen. Jag blev snabbt en aktiv facklig medlem och Paul min mentor.