Utmaningar är livets krydda

Året var 1989 och jag åt ett tidigt julbord tillsammans med mina manliga arbetskamrater. Vi hade kommit till dessertbordet då samtalet övergick i ett intensivt vättern runt-snack, eftersom flera av dem årligen cyklar denna lilla runda. Nu handlade det om vem som tänkte anmäla sig till nästa års runda.

Jag hade noterat detta fenomen tidigare år, men också att livet består av tre faser för vättern runt-cyklister. Den första och längsta fasen är före vätternrundan, då samtalen handlar om uppladdning, träning, cykeltrimning, antal mil, taktik mm.

Den andra fasen är själva vätternrundan och den är precis lika lång som cykelturen på 30 mil.

Tredje fasen består av eftersnacket, varför cykeln inte höll, antalet punkteringar, massage, långa backar som suger eller om varför man inte kom i mål. Denna fas kan vara lite olika lång och hänger ihop med eventuella framgångar. Den pågår till dess fas ett startar igen.

Nåväl, jag var ganska trött på vättern-snacket, ville testa hur det egentligen gick till och bad därför grabbarna att anmäla mig till kommande runda. Sen var det vättern-snacket slut för denna gång.

Hur det gick? Det var tufft när brev-bäraren någon månad senare kom med brevet, som hälsade välkommen till årets Vätternrunda. Jag har aldrig cyklat så mycket i hela mitt liv som jag gjorde den våren, men tyckte jag var hyfsat i form när det var dags att bege sig. Vi var tio som anmält oss, fyra som åkte till starten, tre som startade och två som kom i mål.

Det gäller att aldrig ge upp! Tack vare Kjell, van cyklist och en verklig cykelhjälte, kom jag i mål innan de hann stänga målgången. Det bästa av allt! Jag ramade in diplomet och har aldrig mera hört något vättern runt-snack på jobbet!