Var finns de vanliga arbetarna, de som skriver och fotograferar, de som delar med sig av sin arbetsvardag. Så har jag ibland tänkt när jag varit ute och sökt på mina långa bloggarturer. Men bloggvärlden är ju bara en spegling av vardagslivet i vårt samhälle. Där talar vi inte längre om arbetets värde, så varför förvänta sig något annat här.
Vill man däremot ha en förändring är det bara att sätta igång! Utmana resten av bloggvärlden och dela med sig av det man hittar. Jag börjar med några bloggare jag fastnat extra länge hos, de beskriver sin vardag på lite olika sätt, men ger mig mycket positiv energi. Det är bloggar jag har i min länklista och som jag gärna återvänder till.
Utsikt från ett tak fängslade mig direkt. Här möter jag vardagen på byggen, lär mig en hel del om verktyg och får insikt om arbetsförhållanden jag inte varit i närheten av tidigare. Att arbetsvyerna blandas med agitatoriska inlägg gör bara bloggen intressantare att följa och Calles idé om att fler ska använda mobilen för att fotografera sin arbetsvardag köper jag direkt.
I humlans frizon känner jag mig hemma, det är mörkt men ändå alltid ljust, här finns livslust, upptäckarglädje och kloka lästips, man vet aldrig vad som väntar och man kan till och med gå under ytan. Vi verkar drivas av samma sorts energi, kanske för att vi båda är oktoberbarn.
Bilderna i min vänstra hand var det som först fångade mitt intresse, bilder av arbetarhänder som blandas med dem som ännu inte rynkats av ålder och hårt slit. Sedan hittade jag alla vackra fönster på en annan sida, fönster som speglar det förgångna och öppnar sig mot dagens vardagsliv.
Ett idogt sorterande bland alltför många böcker i hyllorna visar att Peter Englund är precis som alla oss andra. Han varvar sitt sorterande med många kloka tankar och det ger mig en levande bild av en historikers vardagliga vedermödor. Jag ler igenkännande när jag tänker på allt damm som ändå måste samlas i hans hyllor.
Nykomling på min länklista är mamselamsen, som beskriver sig själv som mycket pratig, kreativ, flamsig, seriös, fåfäng, kvinnlig "hunk" på 50+. Hon kastar sig prestigelöst över både stort och smått i vardagen, filosoferar och uttrycker sina åsikter med mycket humor och stor värme. Tack för alla goda skratt!
Ny är också kallskänkan som beskriver sin vardag på ett café, inte helt olikt de förhållanden som även måste finnas på en annan och mer omskriven arbetsplats. Hon sätter friskt tummen i ögat på sina fackliga kamrater, jag hoppas och tror hon ska röra runt ordentligt i en stelnande rörelse.
En som verkligen river loss är en annan byggnadsarbetare med mycket bestämda åsikter om både arbete och politik och jag kan inte låta bli att saxa ett tänkvärt stycke ur hans blogg.
"Vilket betyder att vi varken får synas eller höras, vi får inte använda hissen för att forsla ut om vi inte börjar en timma tidigare annars är vi hänvisade till spiraltrapporna. Samma spiraltrappor som för 100 år sen användes av pigorna och kockarna för att de inte heller fick synas och höras."
Att vi i restaurangbranschen alltid har varit osynliga för vår omgivning är jag van vid, men att allt fler människor med vanliga arbetaryrken inte heller ska få synas bland "fint folk" får mig att rysa av obehag. Vilken sorts samhälle är vi egentligen på väg mot?
P.S. I min egen favoritlista har jag fler bloggar som jag följer, men dem tänker jag återkomma till vid ett senare tillfälle!
9 kommentarer:
Jösses.... tack! Fast just mitt sista inlägg skrattar man kanske inte åt. Eller jo... lite. :-9
Nej skrattar gör jag inte, däremot småler jag igenkännande. Det är så klokt sagt, att man har alla svar själv fast man inte vet om det...
Det är märkligt med Internet - jag låter som en rabulist när jag läser vad jag skrivit. Trots att jag i det dagliga livet egentligen är en rätt trivsam och fördragsam kille, som sällan söker konfrontation och faktiskt tänker mig för en eller två gånger innan jag börjar argumenentera. Kan det vara så att det jag skriver kan sägas på olika sätt, men bara tolkas på ett sätt när man läser det?
Bra samling av bloggar. Jag håller med dig om att många bloggar mer handlar om samma saker som de traditionella medierna. Men jag hoppas just att det kommer fler som de du räknat upp. Det är det som ger hopp om att bloggar är något som kan ge mångfald i medier.
RS
kulturbloggen.com
calle: allt som skrivs kan säkert sägas på många olika sätt, men i internetvärlden är det ju alltid läsaren som tolkar det skrivna. Livet vore väl ganska tråkigt om alla tolkade allt på samma sätt! Jag tycker du verkar vara en hyvens kille med fast förankring i tillvaron.
cv: kul att du gillade bloggarna, jag är övertygad om att det kommer fler som kan bidra för mångfalden. Det sägs ju att bloggandet är en ny folkrörelse och då handlar det väl bara om att vi till för att få fler att komma igång!
Jag önskar att min gamla morsa kunde blogga. Hon jobbade från det hon var 16-17 år tills hon gick i pension för över 20 år sedan.
Hon har mycket att berätta, men inte verktygen (och faktisk inte längre orken) och jag bor för långt ifrån för att hjälpa henne med det.
Så jag får nöja mig med att då och då via telefon höra delar av en verklighet som ofta överträffar dikten.
jah hollis: Kan du inte bara åka dit en helg och sätta dig med henne, ha en bandspelare med dig och bara prata, det går alltid att göra något av det bandade materialet vid ett senare tillfälle.
Jag gjorde så en gång med en gammal släkting och jag har aldrig ångrat att jag till och med tog några extra dagar ledigt bara för att prata in en massa minnen.
Lycka till!
Jag har funderat på det där med bandspelaren många gånger. Men morsan är i det närmaste döv och vägrar inse det och det skulle bli en oerhört tålamodsprövande sak att göra. Men det kanske inte är helt omöjligt att det blir av någon gång.
jah hollis: låt det vara tålamodsprövande, hon pratar säkert även om hon har svårt att höra, och vänta inte för länge bara...
Skicka en kommentar