Direktören som slutade i dammsugaren

Nu har jag packat färdigt och ska åka till landet för att fira midsommar, så det blir kanske lite klent med blogginlägg den närmaste veckan. Passar därför på att bjuda er på en lite längre historia som jag fann i en gammal Hotellrevy.

- Det starkaste minnet har jag från 1933, berättar Kai Sörensen, som då var nattportier på hotellet. Det var den gången vi fick suga upp direktören med dammsugaren.

"Hotell Regina var då Århus näst största hotell. Hotellet hade 75 rum, två festvåningar, en dansrestaurang med plats för 200 gäster. Där fanns också stadens största och finaste biosalong med ingång precis om hörnet från huvudgatan. Regina låg mitt i stadens centrum, men är nu borta. Det revs i slutet på fyrtiotalet.

Ett filmkonsortium i Köpenhamn ägde hotellet och de verkade vara mer intresserade av bion än av hotellet. Det var också bion, tillsammans med dansrestaurangen, som var stöttepelaren i hotell-rörelsen. På senare tid gick det allt sämre för dansrestaurangen. Konkurrensen blev för märkbar. Själva hotellet var mer eller mindre halvtomt på övernattande gäster. Det var under depressionen och det var nästan ingen som hade råd att resa. Långt mindre att bo på hotell.

Vi hade förstås våra stamgäster och handelsresande med sina väskor samt ett eller annat kärlekspar som sökte en herdestund för natten. Men inte räckte det för att hålla ekonomin igång.

Då beslutade bolagsstyrelsen att det skulle bli ändring till det bättre. En ny hotelldirektör blev tillsatt. En direktör med internationella kvalifikationer. Nu skulle det bli plus i stället för minus.

Tryckt atmosfär
Den nya direktören kom från Berlin, där han hade verkat inom branschen i många år. Han var en liten rund gubbe med mörkblond mustasch och en välkammad nackbena på sin för övrigt kala hjässa. Hans trinda runda mage formade en elegant båge under hans välsittande jackett. En stark doft av Eau de Cologne svallrade om hans ankomst på långt håll.

Direktören verkade vara ganska nöjd med sig själv. Nu skulle han minsann visa hur en slipsten skulle dras. Han var mån om att se till att personalen visade honom den respekt och underdånighet det anstår en person i hans ställning. Han skulle alltid tilltalas med ”Herr Direktör”.

Husets delikatesser
Redan i början fick vi en känning av direktörens internationella kvalifikationer. Två äldre trotjänare fick sparken. Här behövdes nytt friskt blod - sa han. En tryckt atmosfär spred sig bland personalen, alla kände vi rädsla att också vi skulle mista jobben.

Nu skulle här sparas. Personalmaten blev allt sämre. Själva njöt direktörsparet det bästa av husets delikatesser. Efter hand växte motviljan och hatet till oanade proportioner inom oss. Men det var bara att bita ihop tänderna eller att försvinna.

Direktörens nästa steg var att ta itu med dansrestaurangen. Det skulle bli ”the talk of the town”. Den gamla dansorkestern fick lämna plats till en importerad tyrolerorkester. Fem korpulenta och gemytliga sydtyskar med läderhosen, bra knän och rakborstar i hattarna. De skulle så att säga blåsa nytt liv i stadens nöjeskultur. Det skulle bli ”frauen, wein und gesang”.

I början tyckte stadens borgare att det var roligt, men så småningom tröttnade gästerna på den eviga umba, umban, de bara knäna och ”trink, trink broderlein trink”. Snart blev det lika glest vid borden som förut.

Tappade direktören
Nu insåg bolagsstyrelsen omsider att direktören inte förmådde att ändra minus till plus. De beslutade att avskeda honom. Och en dag då städerskan som vanligt skulle städa festvåningen fick hon se direktören sitta i en fåtölj. Han var död. I handen höll han sin skriftliga uppsägning.

Några dagar efter direktörens kremering kom hans fru upp till hotellingången i en taxi. ”Hämta min man, hans urna står på nattduksbordet uppe i privata våningen” befallde hon vaktmästaren som just hade kommit tillskyndande. ”Men skynda på”, tillfogade hon, ”tåget går om en kvart”.

På vägen ned från ”det privata” tappade vaktmästaren urnan, den rullade flera varv ned till den sista avsatsen. Hela innehållet spreds ut över trappan. Tiden medgav inte att ta tillvara på askan som fastnat i trappmattans grova vävnad. Vaktmästaren ersatte direktörens aska med aska från köksspisen. Vartefter han skyndsamt lämnade urnan till den otåligt väntande direktörsfrun som snabbt for iväg för att hinna med tåget.

Strax efter ringde portiern upp till städerskan och sa: ”Anna, du kan väl dammsuga upp vad som är kvar av direktören, han ligger mellan tredje och fjärde våningen”

"Med största nöje”, svarade Anna.