fredag 18 april 2008

Knoparmoj

Det finns fler som samlar på yrkesspråk och jag blev så glad när jag hittade den gamla ordboken Knoparmoj, som är sotarnas gamla yrkesspråk. Och naturligtvis måste jag få veta mer och tog kontakt med Jonny på Kommunal, som för en tid sedan skickade ett exempel på knoparmoj som det kan ha brukats. Så det är bara att läsa och fundera över vad det handlar om!
"Korpralen:
- Upareknall, oh, dyhyiii, vilka är ni mera som stå i kondis här i smebyn än du Ticke Damm och Helmer.

Helmer:
- Nä, men haru sett på stångkvastar och handkvastar, är det inte själva korpralen som dyker upp här för att förgylla upp stämningen på bysare och birmojar för att inte tala om bylingsmojar
Hoppa upp du korpis direkt till mellan, så kammar du säkert undis. Från vilket håll ummerukall?

Korpralen:
- Ja, de får vi snacka om sen. Utan en glesch blir det bara pilarsnack, så vi dansa väl in på bysan och får en fyrk.

Helmer:
- Bysan den ä ju ungdstall här i byn på middagarna och vi har i alla fall inte en gulis. Elis naba ut en ummafall i förskott och vi kursa en meter, som naturligtvis dunsta bort på en halvtimme.

Korpralen:
- Using till en uttermell och en gingbit och lite sjock har ujall. Mirom har haft nåra sjåv på vägen mellan sjosterbyn och smebyn, men det börjar bli överhoppat på bysan överallt. En massa burumsschasar kutar runt lite varstans, och sjostrar, snäjdrar och andra samojeder knopar; en del jeppar knopar sjespa och andra låter kåporna gro igen, så sjåvena får man snart gucka i teckan efter.

Helmer:
- Minkan är snart en sjäsping, du brukar ju moja och vi har nåra pipkåkar kvar som vi ä tvungna att ratscha över på eftermiddagen.

Korpralen:
- Ja, dansa iväg efter en panna katschali du Helmer, så kursar ja en kesbit eller en häring och lite sjock och du Elis kursar några oa, så nabar vi ett par japar. Sen ulperjall er me jobbet. Ja pumpar av och börjar sen me mojarna och ni tar utlungnarna. Kammas nån vaskmoj i kåken kan vi gara grunkerna där och hoppa in och ta en jap emellanåt. Mellan kan man ju alltid snacka med sen. Ja får väl i alla fall slafa på flodret på umman, och kammas det ingen kondis, så hoppar ja väl iväg igen om nåra ugardall

Sagt och gjort, delikatesserna köptes in och ett ullstal för jepparnas grejor och foror på Köpmangatan upphöjdes till rang och värdighet av bysa. Kalaset började men hela festen tog bara några minuter, ty halvpannan var snart grejad. Och i muntrare stämning dansade man iväg ut på eftermiddagsjobbet.

Det var den vanliga sortens bostadshus med som regel tvårums-lägenheter bebodda av jobbarjolk, som gärna röck på fyrken, biran, lanken och using, då det fick besök av den icka alltid så välsedda skorstenscharmören. Den svarta skaran var ankommen, anländ och tillkännagav detta genom att upphäva ett rungande tjut, som i regel ej var så vackert att höra på.
Man hade även en harang, som ungefär hade följande lydelse: spjäll, ventiler och luckor på kakelugnar, kaminer, spislar och imluckor böra stängas för undvikande av onödig neddamning och för att arbetet skall kunna utföras på minsta möjliga obehag för den ärade lägenhetsinnehavaren. Denna harang utfördes med den allvar-sammaste röst och på det mest inställsamma sätt dels för att förebygga nedsotning, men i lika hög grad för att komma i åtnjutande av en eller annan form av förfriskning.

Cirkusen kunde börja. Helmer, som var den äldste på platsen tog befälet, tog på sig mellarton och kommenderade:
- Du korpis får slå av stånkan, i de här kåkarna ä de bara handkvastar, sen pumpar du av ontligt och sopar sedan ner mojarna; alla rör bär du ner på gården och sopar ur. Vi börjar med vaskmojen och garar krökskvätten , inte en jap vi nabar innan kåken är kirrad.

Jobbet gick tjabis. Det kammas biran eller fyrken överallt, men lanken var man förbjuden att bira; då tog man hellre en using. Det blev en femsjäsping, en bälla, uttitire och t. o. m. en tralling på något hak. Varenda gaj dela något och vi hade över fem spänn i bihasing på eftermiddasjobbet. Det räckte till kaks krukor och vi hann lagom till fyrkmojen innan den magrades för dagen. Elis kutade före till sackmojen och kursade några biran och sen tågade vi i triumf till ummaren.

Rycktet hade gått före. Det var redan untjall att en knatande knopare kommit till byn. Kosing måste ordnas och gleschen anskaffas. Mellan var inte ummahall. Garderoben vittjades och en pasjig vejnik och ett par fejiga blackor fixades upp. Johan Buller tågade iväg till jäskmojen för att söka beveka bendixen om ett litet handlån på några bagare, men han kamma noll. I ullet stal lyckades han snacka ikull en lumpnick och fick lindra en beko på de fejiga isingarna. Med en meter kom han så rätt dutt tillbaka till umman. En gingbit och ett par häringar, oa och nåra ulla kulor hade nån fått ritsa i sackmojen i samma kåk som ummaren. När vi så kom dykande umhall var ummabordet dukat. En fejig, pasjig udningtall var duk. Käket, som va inslaget i paket togs upp och pappret tjänstgjorde som tallrik, medan kardorna ersatte kniv och gaffel. Fyrken och oan va huvudsaken och festen kunde börja.

Min presentation var snart kirrad, vi va ju tjemmla känglingar hela byket. Ja hade tidigare jobbat i byn och nån hade ja råkat ute i landet. I Smedbyn jobbade nu Johan Buller, Hilmer Vallgren, Elis Norberg, Gustaf Andersson, Gustaf skald och Gusten och Henry Vidlund, mellans söner. Henry jobbade icke med var da, gick mest vaskad; mellan käbben Vidlund va en tjabis ullare, men mycket fordrande. Arbeta till ni stupar var hans slagord, detta dock utan någon som helst undermening.
Tabelningen var 12 –14 spänn i uckan och käk, slafen fick man hålla sig sjäsp, men intet hindrade att man kvartade på ummaren. Den låg i samma kåk, som mellan bodde, inne på gården invid vaskmojen och bestod av rum med järnspis, fyra slafar två över- och två underslafar, vidare hörde till en större plåtkittel, där vaskvådiset gonades och omkring vilket man låg runt om och diskade av kardor och trubb. Denna smedvaskning gjorde att man ständigt ståtade i stora granna glastiror och nobringar; ett yrkesemblem så gott som något.

Frågorna avlöste varandra. Ticke damm tog fram ett delvis krossat munlir och satte igång ackompanjerad av Helmer, som med en spiskrok bearbetade locket på vådiskitteln medan Gustaf Skald bidrog med ett slags klockspel på tompavor, upphängda i snören under en överslaf. Vi övriga tonade var och en på sitt sätt vår hemstads vilda sånger och skrålet ekade ut över gården.
Så gott som varje doris i kåken åkte upp och man hörde hyssjningar och tillrop på tystnad. Knoparna hade nu kommit igång och uppfattade detta som en komplimang samt blevo om möjligt ännu högljuddare. Då stegade Gusten Vidlund in på umman för att få slut på oväsendet. Men han glömde snart sitt uppdrag och blev själv en ivrig deltagare.
Brodern Henry infann sig sedan och frågade om han kommit in på stormavdelningen till en betsmoj. Pula först ut sin bror, och sen kammade de, som betsat sig varsin dagsedel, så de dök på klumpen runt durken och i slafarna. Sjäsp hamnade först i vådisbaljan och garade mig sen under en slaf. Småningom lägrade sig nattens ro över slagfältet och tunga snarkningar förkunnade att dagens fest var avslutad."

4 kommentarer:

Urban Anjar sa...

Åsså säger de att vi datanördar skulle ha ett obegripligt tugg. Rena rikssvenskan om man jämför:

http://ubuntu-se.org/drupal/

Frukostflingan sa...

urban anjar; *ler* för den oinvigde är ett yrkesspråk alltid fyllt av obegripligheter!

Anonym sa...

Knoparmoj är kul. Det var en av sakerna jag saknade mest när jag slutade min korta yrkesbana som skorstensfejare.

Frukostflingan sa...

stellan; inte visste jag att du prövat detta yrke! Och knoparmoj är kul, det håller jag verkligen med om! En helt ny värld för mig som aldrig fuskat i det yrket!
Jag har bara skurat krogbänkar efter dem på ett arbetarfik! Och det vattnet var svart vill jag lova!