torsdag 20 december 2007

En vacker klänning

I Åhus fanns en hamnkapten som vid vissa tillfällen inte alltid var riktigt rumsren, skriver Sonja i ett brev till mig. Sonja har länge jobbat där som servitris och känner de flesta stammisarna väldigt väl. Och hamnkaptenens vana var att högt och tydligt alltid säga precis vad han tyckte.
Vid lunchtid kom han en dag in på krogen i sällskap med fem andra herrar. Källarmästarinnan fru Nilsson tog själv hand om dem, så som hon alltid gjorde när det kom ett herrsällskap. Den här dagen var hon klädd i en vacker gul klänning. Den slutade en bra bit nedanför knät, medan modet föreskrev att den skulle sluta ovanför knät. När fru Nilsson började ta upp beställningen säger plötsligt hamn-kaptenen till henne.
- Hur f..n kan du ha en så gammalmodig klänning på dig. Den är ju alldeles för lång!
De andra herrarna bleknade och visste inte riktigt hur de skulle reagera, men de blev helt tysta.
- Man tager vad man haver, svarade fru Nilsson helt kort och gick sedan ut ur matsalen för att ordna med beställningen.
Vi i servisen såg nog att källarmästarinnan hade något lurt i blicken och blev snart varse vad det betydde. Hon försvann in bakom spritkassan några minuter och kom sedan farande som ett skott och försvann rakt in i matsalen. Hon ställde sig mitt framför bordet med hamnkaptenen och sa högt och tydligt.
- Passar det möjligen bättre så här!
Och jag vet inte vem som blev mest chockad, vi i personalen eller gästerna. Fru Nilsson hade helt enkelt varit inne i spritkassan och klippt av klänningen nästan tre decimeter.

4 kommentarer:

Scaniatjejen sa...

*skrattar* Underbart, där blev han nog tyst kaptenen!:-)
http://scaniatjejen.blogg.se

Frukostflingan sa...

scaniatjejen; *ler* ja man kan nog säga att hon gav honom det svar han förtjänade och jag tror också att han tystnade!

Emma sa...

Hehe, tänk om man någon gång själv skulle våga säga vad man tycker och tänker om vissa gäster, eller visa som i det här fallet.

Frukostflingan sa...

emma; jag gick länge och funderade på hur jag skulle göra när jag var ny i branschen, jag hade arbetskamrater som var väldigt "talföra" och jag minns att jag skämdes för dem i början.
Med åren blev det bättre och även min tunga lossnade, men jag valde noga både tillfällena och gästerna.
Kan man bara ha glimten i ögat och rösten så tror jag man kan säga och göra ganska mycket. Lycka till medan du prövar dig fram!