fredag 21 september 2007

Att telefonera

På ett välkänt turisthotell kallade man på 1890-talet den kära middagssupen för "telefon". I ett särskilt rum stod brännvins-grejorna och att gå dit nämndes "att telefonera".
En dag kom en ny gäst, som vid bordet frågade en äldre gäst, var telefonen fanns. Med mystisk min pekade den tillfrågade på dörren till snapsrummet och den nye gästen gick dit. Han kom ut igen rätt generad och sade att det inte fanns någon telefon. Den äldre herr´n tog honom då med sig, öppnade dörren på vid gavel, visade på den jättestora brännvinskarafinen och de många glasen.
- Räcker inte det? frågade han.
- Förlåt, sade den nykomne med förlägen min, det måste vara ett misstag... Mitt namn är Styrlander och jag är godtemplarchef!

3 kommentarer:

madde sa...

hej! Ville bara skicka en kram från norr. kul att läsa om vovven önskar jag kunde ha en hund.

Kaprifol sa...

*fniss* Vilken tabbe. :) Verkar finnas många roliga skrönor och berättelser från restaurangbranschen.

Frukostflingan sa...

Madde; tack för den nordliga hälsningen! Det är kul att du tittar in här, läser och skriver en kommentar ibland.
Loke har blivit ganska stor och är inte bara ett trevligt sällskap, ha kräver ganska mycket motion så jag får röra på mig en hel del. Det är bra för sittfläsket, som mina gamla arbetskamrater brukar säga!
En stor kram til er alla där uppe i norr!

kaprifol; Ja det finns mängder av historior och skrönor i branschen, som man kan fnissa åt.
Krogfolk är väldigt bra på att berätta och ganska dåliga på att skriva ner dem, så det här är nog bara en början på att få dem nedskrivna och ihopsamlade.