Natten är tyst och stilla, i månens nakna sken får jag vara ensam med mina tankar. De går till tiden med min sannaste vän och fackliga mentor, Paul Vesterlund. Paul som skulle fylla 85 i maj finns inte längre med oss, arbetarrörelsen har mist en sann kämpe. Det är mer än trettio år sedan vi möttes första gången. Jag jobbade som servitris på Hotell Fågel Blå och hade nyligen flyttat från Gotland till Lycksele. Jag var arg på min arbetsgivare, som inte ville betala den lön jag hade rätt till. Vi var bara fem servitriser, men långt ifrån eniga om vad en garantilön innebar. Vår arbetsgivare stod för ytterligare en åsikt, ingen av oss hade rätt och ingen av oss skulle ha någonting. Vi ringde till hotell- och restaurangfacket och ville ha hjälp att reda ut situationen. Det var Paul som kom till vår arbetsplats, han lyssnade först på vad vi hade att säga och förhandlade sedan med vår arbetsgivare. Han såg nöjd ut när allt var klart och samlade oss för att berätta "sanningen". Visst hade jag rätt, garantilön skulle betalas ut. Paul vände sig sakta till servitrisen med den längsta anställningen och nämnde en mycket stor summa, sedan fortsatte han till nästa servitris och så nästa. Allra sist vände han sig till mig som otåligt väntade på min tur. - Du får själv fixa din lön, sa han och tittade mig rakt i ögonen, jag förhandlar bara för dem som är medlemmar i facket. Visst blev jag mycket besviken och jättearg, men när jag sansat mig insåg jag att Paul hade rätt. Han stod rakryggad och lojal upp i den fackliga kampen. Jag blev snabbt en aktiv facklig medlem och Paul min mentor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar