Rätt att censurera

Alla ordbidrag låg samlade i mina lådor. De låg alldeles tyst och stilla, och jag märkte knappt att de fanns. När arbetet med att sammanställa dem kom igång, började plötsligt de nedskrivna orden väcka starka känslor av olust. Arvet från mina föräldrar är att alltid använda ett vårdat språk och här fanns många runda och fula ord. Vad skulle jag göra med dem?
Smygluder, rälsluder, hora, laxfitta och pissbuss. Jag lade tillbaka dem i lådan, ville varken se eller höra, men de fanns där ändå. Prövade senare att ta upp ett i taget, skriva ner det och säga det högt. Det lät förfärligt, men när jag rannsakade mitt minne kunde jag inte längre förneka att de fanns. Situationerna då jag själv använt vissa av orden målades upp i mitt huvud och plötsligt stod det klart. Vilken rätt hade jag att censurera i vårt yrkesspråk?
Försökte se orden i sitt rätta sammanhang. När användes det? Hur såg det ut i samhället och hur var samhällsklimatet? Hur såg andra på oss som yrkesgrupp? Tanken klarnade och jag kunde se uttryck födas i situationer där man inte kan protestera på annat sätt. Humorn och värmen i de ord som föds i stundens hetta är tydlig. Bakom svängdörrarna hör man att språket är rått men mycket hjärtligt.