Skeppsbro-Sara missade aldrig något väsentligt. Hon var den första att upptäcka att min mage blev större. Kjolens dragkedja höll sig inte uppe utan en säkerhetsnål som lås vid linningen. Det ansågs opassande att visa sin graviditet i matsalen och jag blev resolut förpassad till den kombinerade fin- och grovdisken. I ett litet utrymme utan ventilation och med fukten drypande av väggarna hängde jag över diskhon och kräktes. Äckligast var grötgrytorna varje morgon. Den kalla klibbiga gröten som torkat fast i grytan eller som låg som slemmiga klumpar i slasken. – Normalt i ditt tillstånd, sa Sara. Det får du faktiskt finna dig i. När jag mådde som allra värst, fick jag sitta i skuggan på bakgården och rensa sill. Tunna efter tunna med feta, illaluktande sillar passerade mina händer på väg till köket. Matsedelns tre sillassietter och sill med löksås hade strykande åtgång och silldoften bet sig fast i mitt skinn. När källarmästaren en dag fick för sig att gotlänningar skulle lära sig att äta surströmming trodde jag först att han skämtade. Doften i diskrummet efter en surströmmingskväll går bara inte att beskriva, men mina tarmar och inälvor vred sig i plågor. Ständiga kräkanfall av grötklumpar, surströmmingsrester och den vidriga lukten i diskrummet tvingade mig till sist att säga upp mig. Tyvärr kan jag konstatera att det inte är någon större skillnad mellan då och nu, gravida sorteras bort i krogvärlden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar