På Statts kontor fanns många kontorister, de satt i ett särskilt rum på översta våningen. Vi såg bara kontoristerna på fredagarna då de fikade i matsalen och så förstås när vi skulle hämta våra löner. I anslutning till kontoret fanns också direktör Bäckströms rum, men där fick ingen vanlig anställd sätta sin fot. På lönekontoret räknades alla undernotor och en av kontoristerna förde alltid ett herrans oväsen när någon undernota fattades. Hela hennes bord såg alltid ut som ett jättepussel av undernotor. Hon lade dem i nummerordning för att lättare kunna se vad som fattades. Och det fattades förstås alltid undernotor. Hade någon av oss i servisen dessutom rundat av notan med en femöring uppåt, så drogs den femöringen från insättningen innan lönen betalades ut. Vi grälade ofta om detta, femöringen brydde jag mig inte så mycket om, det var själva principen som störde. Vilken rätt hade hon att dra av på min insättning och vem tog hand om allas femöringar? Jag fick svar en dag, en kryptisk förklaring om att det var direktör Bäckström som hade bestämt att det skulle vara så. Alla femöringar, som faktiskt blev ganska många under en månad, gick till kontorspersonalens kaffekassa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar