Stockholmsveckan

Så har den vecka då alla Stockholmare, som annars håller till på Stureplan och i Båstad, invaderat Visby. Det är en vecka som många förfasar sig över eftersom det brukar sprutas ut mer champagne än det dricks ur glas. Veckan kallas rätt och slätt för Stockholmsveckan och då vet alla i krogbranschen vad det handlar om. Och visst spenderas det en hel del pengar, många krögare är glada och nöjda, medan andra har satt stopp för champagnesprutandet.

Kul är det i alla fall att följa debatten om livet runt hamnen, det ger en bra bild av hur gotlänningar ser på dessa besökare.

"Att dom beter sig som svin eller mer som apor.... Se bara när dom står och viftar med armarna och skriker på sina båtar eller pappas båt..."

"visst är det kul att åka in och titta på "djurparken" ibland..."

Själv undviker jag stan (Visby) helt och hållet under denna vecka!

Plakata studenter

Hittade en skylt som jag bara inte kunde gå förbi utan att ta ett kort. Jag log för mig själv när jag såg den, budskapet kan ju tolkas lite olika. Själv hemföll jag åt gamla minnen av studentfester på krogen.

Att studenter ska fira att de går ut i arbetslivet hör ju så att säga till livet och det har de gjort så länge jag kan minnas. Att de många gånger blir riktigt plakata är en annan och sorgligare sak. Så här skrev jag i slutet av 1960-talet då jag jobbade på Stadshotellet i Visby.

Det är stor baluns ikväll
på vårt lilla fina stadshotell
Fest
för rikemansbarn.

De in i matsalen värdigt träder
klädda i nya skinande vita kläder
Studerande
rikemansbarn.

Vi tjänar som tysta små andar
känner skillnaden mellan våra världar
Arbetare
och rikemansbarn.

Efter den första lilla nubben
blir kyparen kallad gubben
av osnutet
rikemansbarn.

De välter stolar och bord
drar fram som en buffelhjord
Förströelse
för rikemansbarn.

De spyr på toalett och i servett
tappar all sans och etikett
Alkoholpåverkade
rikemansbarn.

Vi städar bort skärvor och glas
och allt annat som gått i kras
Betalda
av rikemansbarn.

Vaktmästar-bockar

Förr fick både kypare och rockvaktmästare buga och bocka och krusa för att få ihop tillräckligt med dricks. De hade ingen fast lön utan var beroende av att gästerna gav dem tillräckligt många slantar.

Och naturligtvis har det skämtats om hur djupt man skulle buga för att det skulle anses värt att premiera med en slant. Den här sviten med bilder publicerades i Söndags-Nisse 1867.

En tio-öres-bock. - Jag tackar!

En 25-öres-bock. - Jag tackar så mycket!

En 50-öres-bock. - Jag tackar mjukast!

En riksdalers-bock. - Jag tackar allra ödmjukast!

Hört i baren

Två yngre män satt i baren alldeles bredvid dansgolvet och drack den ena dyra drinken efter den andra. Deras blickar följde med stort intresse de dansanta på dansgolvet. De kommenterade ivrigt olika händelser på dansgolvet och efter en stund suckade den ene djupt innan han sa.

- Ja, ja, dansgolvet är ju till för dem som inte har råd att supa i baren! Skål grabben!

Det är bara att rulla på

Vet inte riktigt hur jag ska tolka denna skylt som jag hittade ovanför en trappa på en krog. Finns det en handikapptoalett nedanför trappan och är det meningen att den handikappade ska rulla nedför trappan för att nå bekvämligheterna?

Tittade nyfiken ner i källaren och kunde konstatera att det faktiskt fanns en handikappanpassad toalett där, men att vägen dit gick via trappan! Hittade ingen hiss och undrade förstås hur man tänkt när man satte upp skylten? När jag pratade med personalen ryckte de på axlarna, som om den här skylten bara var en av alla knäppa saker som krögaren beställt.

Att få en vän på gott humör

Av alla gamla historior som florerar i branschen finns det många som handlar om samtal mellan gäster. Den här handlar om när Jonasson sitter på kaféet med sin gode vän Svensson, som för tillfället är ovanligt sur och vresig. Och hur Jonasson än försöker går det inte att få vännen på bättre humör och till sist säger han.

- Nu ska jag säga dig en sak. Då du är på dåligt humör, ska du bara göra som jag. Jag går hem och kysser min hustru och så är jag idel solsken igen!

- Tack för rådet! När kan jag träffa din hustru hemma?

Hur många procent är det

Kunde inte låta bli att lyssna på samtalen som pågick runt omkring mig igår på en uteservering. Ett par gäster satt vid ett bord med vinlistan i händerna, men frågade ändå servitrisen om vilka vita viner restaurangen hade. Servitrisen berättade tålmodigt samma sak som stod i vinlistan varpå en av gästerna svarade.

- Jaha, husets är det halvtorrt eller?

- Ja det är det, svarade servitrisen.

- Ja, jag vet inte, svarade gästen och efter en liten paus fortsatte han, hur många procent alkohol är det då?

Ja vad ska man säga. Att gå på krogen och fråga efter alkohol-styrkan i vin tillhör nog inte det vanligaste, men servitrisen ska ha all heder för att hon hela tiden var så vänlig och verkligen försökte svara.

Dansens historia

Många gånger har jag gått ut i matsalen och ställt mig vid hov-mästarpulpeten när jag varit riktig arg. Att bara stå där, lyssna på dansmusiken och se alla glada människor rocka loss var alltid lika befriande.

Nu har jag inte någon matsal att gå ut i utan letar mig ut på nätet istället. Och jag fann något att minnas och skratta igenkännande åt - dansens historia - det kunde inte bli bättre! Och jag delar gärna med mig av det goda!

En som hjälper till

Läste i världens bästa bok att en hjälpsam gäst är en medmänniska med goda avsikter. En som hjälper till att förvandla finporslinet till vardagsporslin!

Risker med olika språk

En engelsman bodde en längre tid på Hotell Anglais. Varje dag besökte han hotellets matsal och talade då alltid engelska. En dag hade han väldigt bråttom och väntan på varmrätten blev ganska lång. Han knackade därför uppfordrande med besticken i tallriken. En kollega till den som serverade engelsmannen vidarebefordrade uppmaningen genom att ropa ner till köket.

- Pinne på 21:an slår i tallriken, skynda dig upp med käket!

Servitören rusade upp med varmrätten, serverade engelsmannen och kunde inte låta bli vädra sina upprörda känslor. Säker på att inte bli förstådd utlät han sig - med relativt artigt tonfall.

- Här har du, din jäkel, käka nu så att det stänker om truten på dej!

- Tack så mycket vaktmästaren, svarade engelsmannen på bruten men god svenska. Och så kan jag kanske få en pilsner till!

En historia funnen i Portierens Jubileumsnummer 1951, signerad J.

Hört i entrén

Står och pratar med entrévakten på en krog då en man med vingliga steg närmar sig entrén. Det är lätt att konstatera att han är ganska överförfriskad och att han inte ska in. Kan inte annat än le när jag hör hans argument för att ta sig in på krogen.

- Tyvärr, du kommer inte in idag, säger entrévakten. Du verkar redan ha fått i dig tillräckligt idag.

- Va då rå, jag har ju inte druckit nå´t, svarar mannen.

- Du är välkommen tillbaka en annan dag, fortsätter entrévakten.

- Öhhh duu, va heter du, fortsätter mannen sluddrigt.

- Det spelar ingen roll, du får ändå inte komma in.

- Öhhh duu är fan i mig skyldig att tala om det!

- Varför då, svarar entrévakten tålmodigt.

- Öhhh det är du visst det, enligt konsumentlagen!!!

Hemvändare

Juldagen och annandagen var krogen för inte så länge sedan helt stängd och som servitris var det skönt att få vila benen efter alla julbord. Numera ska man ut på krogen redan på juldagens kväll tillsammans med alla hemvändare. På båten hem från Gotland igår kunde jag inte låta bli att lyssna på några ungdomar som diskuterade hur firandet gått till.

De hade varit ute i god tid, men ändå fått köa ganska länge. De var irriterade över att det fanns två köer, en för vanligt folk och en för VIP:are. De hade ändå kommit in för det fortsatta samtalet handlade om hur ölet hade flödat, hur trångt det varit och att ljudnivån varit så hög att det inte varit möjligt att prata med någon. De verkade trots allt mycket nöjda med sitt firande, även om deras föräldrar tyckt att de borde ha umgåtts mera med släkt och vänner under den korta julhelgen.

Mina egna tankar går naturligtvis till alla dem som arbetar. Hur står de ut med alla stökiga och högljudda storstadsbor och hemvändare som invaderar ön under en kort julhelg?

Frimurare och badande vänner

Rotary, Frimurare, De badande vännerna och Druiderna är sammanslutningar för män i karriären. På Statt hade de speciella middagar med möten omgärdade med mycket hemlighetsmakeri. Vissa av seanserna hölls bakom lyckta dörrar och många otäcka historior var i omlopp. De drack blod, tillbad dödskallar och utförde många andra ritualer.

Min nyfikenhet väcktes och jag ville veta sanningen. Ibland kikade jag i nyckelhålet, men fick då rejäla åthutningar av mina äldre arbetskamrater. De hävdade att vi i servisen hade tystnadsplikt och inte fick berätta om det vi såg för någon enda människa.

Festvåningen med spegelklädda väggar, lampetter, parkettgolv och kristallkronor i taket var den perfekta miljön för dessa herrars möten. Innanför den stora salen låg små salonger dit gästerna flyttade efter middagen. Här intogs kaffe och konjak eller punsch och här röktes det cigarr. Senare om aftonen kom spelbräden och kort fram och så förstås groggbordet.

Att alltid finnas till hands, men inte höras var vår lott. Gästerna fick inte störas och vi smög fram med glas och brickor. Varje vink från dem skulle uppmärksammas och vi skulle stå som bugande, hjälpande andar och vara beredda på nästan allt.

Det var så jag mötte de rika, de besuttna. De uppförde sig inte som jag förväntat mig. De trodde att allt kunde köpas för pengar och förslag om extratjänster saknades aldrig. Det var en helt annan ton i de fina salongerna, mer diskret än den på Kaffestugan och Skeppsbron och jag fick använda humorn som vapen.

Abbonenter och fiskare

På Skeppsbron, den lilla restaurangen nere vid hamnbassängen, residerade den väldiga matmatronan Sara och hennes lilla beniga make. Han smög som en tyst ande i köksregionen ständigt i färd med att göra henne och källarmästaren till lags. I något skåp fanns den undangömda kvartingen, som bara kom fram när Sara lämnade köket en stund.

Svart kjol och vit jacka i nylon var arbetsdressen som gällde. I matsalen släpptes ingen in förrän Saras hökögon granskat färdigt. Inga hårstrån eller mjäll på kragen, inga maskor på strumporna, svarta välborstade pumps på fötterna, hel och ren, men ack så svårt.

Dammet från uteserveringens grus bildade en grå hinna överallt. Skavande småsten i skorna, stekande solvärme, dammblandad svett innanför kläderna och fågelskit på bord och stolar gjorde arbetsdagen till ett rent helvete. Och gud nåde den, som klev över den osynliga gränsen mellan servisgång och kök eller som glömde att lämna mat- och drickabongar.

Abonnenterna ansågs vara den gästgrupp det var viktigast att lära sig känna igen. De var inflytelserika tjänstemän från bankerna och resebyrån, som under stor stress måste få sin lunch. Uppdukningen var i det närmaste rituell. Varje plats i matsalen hade sin speciella gäst och markerades med en kuvertväska av hårt papper med gästens namn textat i nedre vänstra hörnet. I den låg en prydligt hopvikt vit linneservett, som byttes varje fredag.

Så kom hösten med laxfiskargänget och dricksen som varierade i takt med fångsten. Ett lyckat fiskafänge var alltid lika med extrapengar till servisen. De söp till ordentligt och trodde att världen var deras bara de betalade. Lukten av spritångor och fisk lägrade sig i matsalen och deras oemotståndlighet visste inga gränser.

Rotarianer

De flesta av krogens gäster letar nyfiket i ordboken efter uttryck som passar in just på dem. De ler igenkännande när de finner något, kan se det humoristiska i situationen och förstår varför uttrycket används. Några har till och med ändrat sitt beteende på krogen. En av dem, en nötknäppare, knäpper inte längre med fingrarna för att få uppmärksamhet. Och det är väl bra om vi med orden hjälp kan få någon att ändra sig!

Alla uttryck är dock inte lika snälla. Det tyckte en rotarian som ringde och ville veta varför vi kallade honom och hans kollegor för råttor. Vi talades vid en stund, men han ville absolut inte förstå varför detta uttryck användes. Han återkom med en skriftlig begäran och fick naturligtvis veta att vi inte censurerar bort några ord ur vårt yrkesspråk.

Rotarianer är herrar, som regelbundet träffas i sina lokala avdelningar för gemensam samvaro och måltider. De vill ha bra mat och god service för minsta möjliga kostnad och de drar sig inte för att pressa priserna. De är kända för att hålla hårt i plånboken, inte en smula lämnas kvar på faten och inte ett endaste öre i dricks.

En gång hörde jag att någon av dem lämnade en hel krona i dricks till personalen. När jag kom dit fann jag enkronan bakom glas i en guldram med inskriften - skänkt av en rotarian. Det är väl sådant som kallas klarspråk.