Att stå och huttra för att se en riktig valborgsmässoeld tillhör på något sätt traditionen, men jag har definitivt tröttnat på att huttra. Vet inte om det har med åldern att göra, men nu åker de varma kläderna på även om de inte ser särskilt vårliga ut.
Det som ska brinna här vid vårt träsk börjar man samla ihop 
redan under sena höstdagar och det har jag alltid tyckt vara fel eftersom några igelkottar an-tagligen finner en god, men förrädisk plats för sin vinter-sömn. I år fick jag veta att några ortsbor under dagen hoppar runt på rishögen för att få ut igelkottarna innan elden ska tändas. Jag vet inget om effekten, men hoppas i alla fall att det hjälper någon liten igelkott.
redan under sena höstdagar och det har jag alltid tyckt vara fel eftersom några igelkottar an-tagligen finner en god, men förrädisk plats för sin vinter-sömn. I år fick jag veta att några ortsbor under dagen hoppar runt på rishögen för att få ut igelkottarna innan elden ska tändas. Jag vet inget om effekten, men hoppas i alla fall att det hjälper någon liten igelkott. En god historia om en annan sorts brasa fick jag av en gammal god vän. Den utspelar sig på ett värdshus en kall vinterkväll där en gäst kommer in från kylan, gnuggar sina händer och säger.
- Fy sjutton, vad här var kallt! Jag tror vi får ha oss en riktig brasa. - Ska vi ta renat eller akvavit? svarar kyparen raskt.
2 kommentarer:
Låt oss hoppas att det fungerar. Omtänksamt är det i alla fall.
Gotland: Där spelade jag med mitt band en gång i tiden, på Galgbacken ovanför Norderstrand, på en festival.
jah hollis: Hoppas gör jag också! Kul att du känner igen ön, på Galgbacken har även jag varit många gånger, dock inte för att lyssna till musik. Här fanns ju speedwaybanan och sonen bara älskade att vara där!
Skicka en kommentar