En främmande karl i min säng

Min historieberättande portiervän får även stå för kvällens inlägg och jag förstår inte riktigt hur han kan komma ihåg allt. Ibland känns det som om man öppnar en kran, den ena historian efter den andra bara rinner ur honom. När jag frågar honom svarar han med ett skratt, att sån´t som är kul det kommer man minsann ihåg.

Den här lilla nätta historian utspelades i mitten av 1950-talet på landets förnämsta hotell där en gäst klockan 11 på kvällen kom ner-springande till portierlogen med alla tecken till upprördhet.

- Det ligger en främmande karl och sover i min säng på rum 441 och det är lögn i helsike att väcka honom.

Portiern ringde våningschefen, som med assistans av ett par servitörer tog corpus delicti i närmare skärskådande.

- Vad gör ni här egentligen, sa de medan de ruskade på den sovande mannen.

De fick inget svar förutom en serie snarkningar av högsta kvalitet. Det uppbådade manskapet ruskade mannen till en början helt milt men sedan hårdare och hårdare. Mannen öppnade till slut ett öga och utstötte på finlandssvenska:

- Vad innerst in i ... Kan man inte få sova ifred på det här hotellet?

- Ni har kommit in i fel rum. Om jag får veta min herres namn, så skall jag ta reda på var ni hör hemma.

- Det här är mitt rum och om ni inte genast ger er iväg, så skall jag klaga för direktionen i morgon.

- Jag beklagar, men vi har kontrollerat att rummet tillhör denne herre, förklarade våningschefen och visade på den ”rätte” gästen.

- Det ger jag tusan, det här är mitt rum, vidhöll mannen i sängen, vände sig om på andra sidan och somnade in på nytt.

Det var inget annat att göra än att ruska liv i honom igen och försöka släpa honom ur sängen. Men då tog det eld i mannen. Ord och gester blev så pass livaktiga att förstärkning i form av ett par borstare och bagagevaktmästare måste rekvireras. Icke heller detta hjälpte och man ansåg sig vara tvungen att ringa efter radiopolisen.

Vid åsynen av de uniformerade vakarna över den medborgerliga sängfriden kunde mannen övertalas att klä på sig och under hetsiga protester följa med. I polisbilen tog konstaplarna en rövarchans och frågade mannen vad han hette och var han bodde.

- Jag heter Vuori och är finne och jag vet bestämt att jag bor på Continental fast de där dumma jäklarna på hotellet körde iväg mej, svarade mannen, som nu nyktrat till högst väsentligt.

- Då tror jag att vi kör er dit, sade polisen, för det hotell ni gått och lagt er på var inte Continental utan Grand. Inte så underligt då att dom hivade ut er.

Innan de körde mannen till Continental kontrollerade konstaplarna för säkerhets skull att han verkligen bodde på det hotellet och det gjorde han också mycket riktigt.