Internationella kvinnodagen är berättelsen om vanliga kvinnor som har skapat historia, om kvinnors kamp för att få delta i samhället på samma villkor som män. Och jag tänker genast på en kvinna som hette Elna och ett samtal jag bandade en gång.
- Jag föddes 1912 och kom som sextonåring till Stockholm för att jobba som piga i en familj. Jag ville bli något annat och en dag såg jag en annons i tidningen där det stod att en liten matservering vid Hötorget behövde diskerskor. Stället hette Rudolfs matsalar och låg där dom där skraporna ligger nu. Det tyckte jag lät rätt så spännande och så tänkte jag, att det där är finare än att vara piga.
- Jag gick dit och fick jobbet. Och där skulle man göra allt skitjobb, skura trappor och städa och allt som förekom bakom kulisserna på en restaurang utom att laga mat, för det kunde jag väl inte...
- Jag började tidigt på morgonen. Jag bodde på söder i Stockholm där jag hyrde en halv kökssoffa i köket hos en väninna på Ringvägen. Jag hade ju inte råd att hyra ett eget rum.
- Jag hade så lite betalt, så jag fick lov att gå från Ringvägen till Hötorget. Det kostade fem öre i Katarinahissen att åka ner och det kostade tio öre att åka upp. Det var hela femton öre om dagen, så jag klättrade i trapporna.
- Man arbetade från sju på morgonen till sju på kvällen. Och när det var timmar mellan lunch och middag, fick jag gå hem till krögaren och hans fru och städa deras våning på Vattugatan.
Elna blev så småningom ombudsman och en mycket viktig förebild för många kvinnor i Hotell och restaurangfacket. Långt efter sin egen pensionsdag kom hon ut på förbundets kurser och konferenser, berättade om sin egen kamp och tyckte till om den uppseglande pigdebatten. Och jag kan inte låta bli att undra vad hon skulle ha sagt idag - om alliansens jobbpolitik?
- Jag föddes 1912 och kom som sextonåring till Stockholm för att jobba som piga i en familj. Jag ville bli något annat och en dag såg jag en annons i tidningen där det stod att en liten matservering vid Hötorget behövde diskerskor. Stället hette Rudolfs matsalar och låg där dom där skraporna ligger nu. Det tyckte jag lät rätt så spännande och så tänkte jag, att det där är finare än att vara piga.
- Jag gick dit och fick jobbet. Och där skulle man göra allt skitjobb, skura trappor och städa och allt som förekom bakom kulisserna på en restaurang utom att laga mat, för det kunde jag väl inte...
- Jag började tidigt på morgonen. Jag bodde på söder i Stockholm där jag hyrde en halv kökssoffa i köket hos en väninna på Ringvägen. Jag hade ju inte råd att hyra ett eget rum.
- Jag hade så lite betalt, så jag fick lov att gå från Ringvägen till Hötorget. Det kostade fem öre i Katarinahissen att åka ner och det kostade tio öre att åka upp. Det var hela femton öre om dagen, så jag klättrade i trapporna.
- Man arbetade från sju på morgonen till sju på kvällen. Och när det var timmar mellan lunch och middag, fick jag gå hem till krögaren och hans fru och städa deras våning på Vattugatan.
Elna blev så småningom ombudsman och en mycket viktig förebild för många kvinnor i Hotell och restaurangfacket. Långt efter sin egen pensionsdag kom hon ut på förbundets kurser och konferenser, berättade om sin egen kamp och tyckte till om den uppseglande pigdebatten. Och jag kan inte låta bli att undra vad hon skulle ha sagt idag - om alliansens jobbpolitik?
3 kommentarer:
Min gamla morsa (född 1919) jobbade faktiskt som piga i en Stockholmsfamilj när hon var 16 år.
Själv tänker jag ofta, att det är TUR-att min pappa gått ur tiden!
Han hade gråtit BLOD...över denna Allians!
Själv får jag allergiska utslag!
jah hollis; det var nog väldigt många unga kvinnor som sökte lyckan som piga i storstäderna på den tiden, även min mor började som piga åt "fint" folk!
l*eva; det är nog många som känner så och ibland undrar jag om vi måste tillbaka till förnedringens undre gräns för att folk ska fatta vad de egentligen röstar på!
Skicka en kommentar