På tal om kyckling

Stekt kyckling med grönsallad, gelé och stekt potatis var för inte så länge sedan en riktig festrätt på restaurang. Det var innan mass-uppfödningar gjorde den till vardagsmat. Den tillagades först när gästen beställde den och ibland kunde det ta sin lilla tid. Det hände förstås att servitören glömde bort beställningen och då gällde det att ha svar på tal när gästen undrade var maten tagit vägen. Så här kunde det låta!

- Nej, det här är för galet! Jag har för mer än en halvtimme sedan beställt en halv kyckling och ännu inte fått den.

- Vi väntar bara på att det ska komma en gäst och beställa den andra halvan, svarade servitören. Vi kan ju omöjligt steka bara en halv kyckling.

Kyckling med fågelinfluensa

Kombinerade idag min goda promenadvana med en god gärning! Tog med en påse gammalt bröd och startade min runda i vår park. I en liten damm mitt i parken samlas många sorters fåglar - de flesta är änder och de simmar runt i den lilla pölen, som hålls isfri med hjälp av en bubblande fontän.

Ivrigt kvackande kommer de första fram till mig så snart jag stannat, kanske är de utskick-ade för att spana in vad jag är för typ. Så snart jag tar fram brödpåsen kvackar de lite extra och strax är jag omgiven av alla deras hungriga kompisar.

Undrar om någon av dem bär på fågelinfluensa? Inser plötsligt att jag aldrig hört ett endaste ord eller uttryck i krogbranschen, som anspelar på just fågelinfluensa. Det var ju så mycket skriverier förra våren och varningarna för kycklingkött var många.

Någon rolighetsminister i krogvärlden borde ha använt något fågel-influensalikt när de serverat kyckling eller anka. Har du hört ett sådant ord, skulle det vara kul om du hörde av dig!

Ännu en seg biff

Kan inte motstå frestelsen att så här lagom till lunch servera ännu en seg biffhistoria. Den här utspelar sig någonstans i mellansverige på 1940-talet, men är förmodligen lika aktuell på vissa restauranger även idag.

- Kyparn, den här sega biffen får ni allt ta ut igen, den är absolut omöjlig att äta!

- Ta ut och ta ut! svarar kyparen. Vem tror ni nu vill ha den, sedan ni suttit och karvat i den?

Sega biffar

Kan inte låta bli att starta dagens bloggande med ännu en biffhistoria. Denna härstammar från 1944, en tid då allt fler svenskar började köra bil.

- Nej kyparn, nu går det ta mig tusan för långt, här hittar jag ett stycke gummi i biffen!

- Tja, svarar kyparen, jag ber så mycket om ursäkt, men... men bilarna tränger ju ut hästarna mer och mer!

Var tog biffen vägen

Om kött finns det många roligheter. Antingen är det för lite kött, för segt eller något annat som är fel. När man serverat gästen sin mat, är det vanligt att man stannar till vid bordet och frågar om det smakar bra. Och det är inte alltid man får det svar man önskar sig. Här en historia från 1944 där hovmästaren på en restaurang frågar gästen.

- Nå, hur fann min herre biffen?

- Jo tack, jag lyfte på potatisen... och där låg den.

Främmande föremål i maten

Alla har väl hört talas om att folk ibland hittar främmande föremål i maten. Det var nog lika vanligt förr, som det är idag. Detta lilla replikskifte utspelade sig i en matsal 1944 när gästen, som just börjat äta, kallar på hovmästaren.

- Hör nu, hovmästarn! Jag hittade den här trästickan i korven!

- Det var rysligt tråkigt, men jag försäkrar...

- Hör på, fortsätter gästen, att ni serverar mig lite av hunden, det fäster jag mig inte vid, men jag ska be att få bli förskonad från hundkojan!

Min insats för en renare natur

Tänker på "Flaskpelle" när jag tar min dagliga promenad. Han var ett av Visbys verkliga original i slutet av 1960-talet. På sin gröna militärcykel cyklade han tidiga morgnar runt i hamnen och innerstan, han samlade pantflaskor. Exakt klockan sju parkerade han cykeln utanför fönstret till Kaffestugan, där jag jobbade, och då var trälådan på pakethållaren och kassarna på styret fyllda. Han sparade alla flaskpengar på banken och reste vart fjärde år för att se sommarolympiaden.

Han hade ett tydligt mål med sitt samlande, tänker jag, när jag plockar upp den andra ölburken som skräpar ner i naturen. Tycker det är märkligt att folk bara kastar bort sina pengar, men femtio öre betyder kanske ingenting längre. Min promenad gav mig frisk luft, motion och en hel krona i förtjänst.

Om jag tar hand om två burkar per dag under mina promenader får jag ihop 365 kronor på ett år. Det räcker inte till någon OS-resa även om jag sätter in pengarna på banken. Idag tar ingen bank emot några pengar utan att ta betalt och inte betalar de någon ränta heller. Jag samlar mina pantpengar i en burk och är nöjd över min insats för en renare natur.

Somliga kallar mig arkivråtta

Är man som jag, intresserad av livet i krogbranschen och vill veta hur det var förr måste man besöka olika arkiv och antikvariat. Låter kanske inte så kul, men jag lovar att det är både intressant och spännande. Jag är ständigt på jakt efter nya kunskaper och vet aldrig vad jag kommer att hitta. Ibland går jag hem med riktigt ovärderliga fynd.

Jag har funderat över varför anställda i restaurangbranschen blivit så illa behandlade av andra grupper i samhället. Varför ansåg man sig alltid ha rätt att ständigt kritisera och skälla ut restaurang-personal? Och varför målade man i pressen upp en bild av att de alltid var oförskämda, oärliga, lata och försupna?

Jämför man dessa bilder med dem, som servitörer och portierer berättar om i egna tidskrifter är det lätt att förstå att det handlar om klassfrågor. Det offentliga samhällslivet var förr bara till för dem med fina titlar och mycket pengar. Alla andra skulle helt enkelt vara tysta och hålla sig "på mattan". Och naturligtvis använde man sig av den press man ägde och kontrollerade.

Jag sänder ofta en tacksamhetens tanke till alla de servitörer och portierer, som startade egna tidskrifter och beskrev sin historia på sitt eget vis. Jag har funnit mängder av små historior, berättade med glimten i ögat och en stor portion humor. De målar alla upp levande bilder av vardagslivet bakom svängdörrarna, men också om hur det kunde gå till när "fint" folk besökte hotell eller restauranger.

Självklart kommer jag då och då att dela med mig av dessa underbara minnen i bloggen!

Risker med olika språk

En engelsman bodde en längre tid på Hotell Anglais. Varje dag besökte han hotellets matsal och talade då alltid engelska. En dag hade han väldigt bråttom och väntan på varmrätten blev ganska lång. Han knackade därför uppfordrande med besticken i tallriken. En kollega till den som serverade engelsmannen vidarebefordrade uppmaningen genom att ropa ner till köket.

- Pinne på 21:an slår i tallriken, skynda dig upp med käket!

Servitören rusade upp med varmrätten, serverade engelsmannen och kunde inte låta bli vädra sina upprörda känslor. Säker på att inte bli förstådd utlät han sig - med relativt artigt tonfall.

- Här har du, din jäkel, käka nu så att det stänker om truten på dej!

- Tack så mycket vaktmästaren, svarade engelsmannen på bruten men god svenska. Och så kan jag kanske få en pilsner till!

En historia funnen i Portierens Jubileumsnummer 1951, signerad J.

Goda och dåliga vanor

Somliga reklambudskap har en tendens att stanna kvar i huvudet under ganska lång tid. Det är säkert vetenskapligt uträknat, men ganska tröttsamt när vissa ord eller fraser inte vill släppa taget. Just nu snurrar "en god vana" och "en dålig vana" runt i mitt huvud. Funderar över vilka vanor i mitt liv som är goda respektive dåliga och det gäller förstås att se det positiva i allt man gör.

- Jag går upp varje morgon, duschar och klär på mig - det är en mycket god vana.

- Jag äter frukost innan jag tar första blosset på morgonen - måste också vara en god vana. Blosset borde vara en dålig vana, men att jag tar det efter frukosten är däremot en mycket god vana.

- Tar en promenad varje dag oavsett vad det är för väder - är en mycket bra vana. Det finns som bekant inget som heter dåligt väder, bara olämpliga skor och dåliga kläder.

- Att jag inte äter ett äpple varje dag - måste nog ändå räknas som en god vana, eftersom jag inte cyklar runt och knycker dem från grannens äppelträd.

- Besöker gärna olika krogar, äter, fikar eller tar ett glas vin - det skulle andra kanske kalla en dålig vana. Jag anser däremot att det är en mycket god vana för jag snackar med personalen och går alltid hem med nya ord, utryck eller historior. Och det viktigaste av allt, jag får massor med inspiration att fortsätta skriva i min blogg.

Nu har jag gjort det reklammakarna vill, tänkt igenom mina vanor. Jag tänker däremot inte ändra på något av det andra uppfattar som dåliga vanor och därmed hoppas jag att reklamsnurret i mitt huvud kan upphöra.

Skrattande direktör

Hittade några rader i min anteckningsbok från 1986, nedskrivna efter samtal med en hotellvaktmästare i Hässleholm.

- Det här är den enda gången jag verkligen har tjänat pengar på er, lär direktören på Berns ha sagt, innan han storskrattande stängde igen dörren efter personalen vid lockouten 1938.

Löneökningar efter lockout 1938

En av mina läsare ville veta mer om orsaken till en omfattande lockout i hotell- och restaurangbranschen 1938. Den beskrivs i en mening i Wikipedia. I dagspressen skrevs det många spaltkilometer och jag gör ett försök att sammanfatta allt här!

Upprinnelsen till själva lockouten var inte alls särskilt märkvärdig. Facket skrev under 1930-talet in många nya medlemmar, den lokala fackliga organisationen byggdes ut. Självklart utbildade man sina ombudsmän och förtroendevalda till skickligare förhandlare, för att på bästa sätt kunna hjälpa medlemmarna på arbetsplatserna.

Utvecklingen följdes noga av motparten och arbetsgivarföreningen blev för första gången riktigt rädda. De var övertygade om att facket tänkte använda strejkrätten för att tvinga arbetsgivarna att betala högre löner i avtalsrörelsen våren 1938.

Verklighet var en annan. Arbetsgivarnas hårdnackade krav om lönesänkningar i de inledande förhandlingarna gjorde att fack-föreningen valde att ligga lågt. De tänkte utgå från det gamla kollektivavtalet och inte begära några löneökningar alls. Man ville däremot inte oroa medlemmarna inför helgerna och tyckte att arbetsgivarna gott kunde fortsätta leva med tron om att stridsviljan var stor, att förbundet var rustad för strejk den 1 januari 1938.

Förhandlingarna strandade den 3 januari och arbetsgivarföreningen varslade om lockout. Fackförbundets ordförande Carl Bengtsson trodde att arbetsgivarna bara ville skrämmas för att få igenom sitt bud och lät initiativet ligga kvar hos arbetsgivarna. Ett sista försök att komma överens slutade dock med att arbetsgivarna gjorde allvar av sitt hot. Måndagen den 17 januari 1938 lockoutades alla anställda på företag som tillhörde arbetsgivarorganisationen.

Nyheten spreds som en löpeld i dagspressen och det gällde att vinna sympati hos allmänheten, som såg sina "mänskliga rättigheter - att äta och dricka" bli beskurna. Konflikten pågick i åtta veckor, den avblåstes den 12 mars 1938.

Det blev inga lönesänkningar utan lönerna justerades uppåt med ungefär det belopp som fackföreningen från början ville ha. Dessutom förkortades arbetstiden för servis- och hotellpersonal från 189 till 177 timmar i månaden. Den största vinsten var medlemmarnas ökade tilltro till facket och många nya medlemmar strömmade till.

Konflikten beskrivs mer detaljerat på ett par sidor i boken Kampen bakom svängdörrarna - historien om Hotell och Restaurang Facket.

Hört i entrén

Står och pratar med entrévakten på en krog då en man med vingliga steg närmar sig entrén. Det är lätt att konstatera att han är ganska överförfriskad och att han inte ska in. Kan inte annat än le när jag hör hans argument för att ta sig in på krogen.

- Tyvärr, du kommer inte in idag, säger entrévakten. Du verkar redan ha fått i dig tillräckligt idag.

- Va då rå, jag har ju inte druckit nå´t, svarar mannen.

- Du är välkommen tillbaka en annan dag, fortsätter entrévakten.

- Öhhh duu, va heter du, fortsätter mannen sluddrigt.

- Det spelar ingen roll, du får ändå inte komma in.

- Öhhh duu är fan i mig skyldig att tala om det!

- Varför då, svarar entrévakten tålmodigt.

- Öhhh det är du visst det, enligt konsumentlagen!!!

Kräftor och ädla drycker

Restaurangfolk är ofta mycket goda berättare, med yviga gester och glimten i ögat drar de gärna en historia för den som vill lyssna. Historiorna ger en god bild av vardagslivet på krogen, gästerna i matsalen och fadäserna bakom kulisserna. De är inte alltid helt sanna, men de flesta är roliga och tänkvärda, en del är värda att berätta vidare.

Så är det med gubbarna som satt på krogen och åt kräftor. De drack en hel del ädla drycker till klorna, sjöng och var glada. Servitrisen ställde i slutet av måltiden ut en liten skål vatten med citronskiva i vid varje kuvert. En sköljkopp på silverfat, avsett att skölja fingrarna i. Efter en stund ropade de på servitrisen.

- Fröken kan vi få var sin sådan till, hojtade en av dem och pekade på sköljkoppen.

Hur många sådana "groggar" de drack den kvällen förtäljer däremot inte historien.