Gamla spadar

Några besök i Visby hann jag med under denna sommar, trodde att jag kunde få sitta och njuta av god mat på någon av alla mysiga uteserveringar och ha hunden under bordet. Men ack, vad jag bedrog mig!

Tänker inte ge mig in och kommentera alla töntiga förklaringar jag fått från personal som inte vet vad de pratar om. Den värsta kommentaren var dock att hunden kunde vara rabiessmittad och därmed utgöra en fara för andra gäster. Vet inte om man ska skratta eller gråta åt sådan okunnighet.

Runt en uteservering finns det oftast en avskärmning av något slag och jag kunde inte låta bli att ta ett foto av denna originella lösning till repavskärmning. Något för den händige - gamla spadar ingjutna i en betongklump som målats och dekorerats.

Undrar just hur många hundar som pinkat på dessa betongklumpar och var den osynliga gränsen går för att en uteservering ska vara hygienisk.

P.S. Just detta ställe försökte jag inte ens att komma in på, de hade inte öppnat när jag gick förbi.

Sommar med hästsnack

Slår på datorn och konstaterar till min förskräckelse att det är mer än en månad sedan jag skrev något på bloggen. Ja, jag är äntligen hemma igen med skavsår i öronen efter en sommar med otroligt mycket hästsnack. Och det är inte bara jag som blivit påverkad, hunden käkar nästan lika mycket morötter som hästen, lyssnar och kommer glatt när man ropar galopp, galopp!

Det har varit en riktig tursommar för min sondotter. Redan första dagen på ön hittade hon gotlandsrusset Silas i stallet och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Den lilla "älsklingen" har sedan blivit ordentligt ompysslad varje dag. Inte ens regnskurarna har satt stopp för dagliga ridturer.

När det stod klart att hästen var till salu började kvällssamtalen hem till föräldrarna att handla om stallbygge, hage och hästtransport. Och så kom dagen som hon så länge drömt och längtat efter, hästen blev hennes och hästsnacket intensifierades.

Lilla farmor, vila får du faktiskt göra i vinter när jag åkt hem, sa sondottern när jag en kväll meddelade att jag inte orkade snacka häst mer. Och visst har hon rätt, sommaren är kort, det gäller att ta vara på de fina stunderna så länge det går.

I gårkväll somnade hon i min säng med tränset hängande på ena sängstolpen och en rosa tröja med mycket stalldoft kvar på den andra. Sadeln fick dock stanna i garaget och hästen står kvar i stallet till dess transportfrågan är ordentligt löst.

Gnägg, gnägg, nu återstår det bara att landa ordentligt i lägenheten, få ordning på alla hjärncellerna och hitta något att skriva om krogvärlden igen.

En riktig glassbomb

Det var i slutet av 1970-talet och en av de första somrarna jag jobbade på gamla anrika "Snäck" utanför Visby. Hela matsalen var abonnerad till ett stort sällskap, minns inte vilket, men vi var många i servisen som skulle klara serveringen. Ett par hovmästare dirigerade servisen så att all servering och diskplockning skulle ske samtidigt.

Matsalen var som ett jättestort hav med vita dukar, blommor och ljus på borden. Det fantastiskt fina parkettgolvet var halt som såpa, men knarrade skönt när man gick på det. Och i de långa gångstråken låg röda mattor som sett bättre dagar, mattskarvarna hade blivit trådiga och nötta. Det gällde att hela tiden vara på sin vakt och se sig för så att man inte snubblade eller halkade.

Nåväl, middagen var avklarad och det hade mörknat utomhus när det var dags för desserten. I servisen stod vi alla på kökssidan av svängdörrarna med varsitt stort fat med en glassbomb på. I varje glassbomb var små fyrverkeripjäser nedstuckna och hovmästarna tände på dem en efter en innan vi på rad gick in i den nedsläckta matsalen. Det gnistrade ungefär som tomtebloss om oss då vi sakta gick mot våra egna stationer.

Då hände det som inte fick hända, en av servitörerna fastnade med sin ena sko i den röda mattans trådar. Han föll som en kägla, men som genom ett under fick han ner glassbombsfatet rättvänt på golvet. Dunsen när han ramlade hördes väl i den andäktigt tysta matsalen och allas blickar riktades mot det ensamma glassbombfatet som av bara farten fortsatte glida framåt på den röda mattan.

Den här historien dök upp i mitt huvud när jag såg att Jesper utlyst en sommartävling på sin blogg Krubb. Så har du ett eget bra glassrecept, ska du självklart delta! Och eftersom jag aldrig kommer att bli någon bra matkreatör, så ska jag bara testa några av de fina recepten som redan kommit in. Mitt bidrag blir istället denna glassbombshistoria.

Schysta listan

Nu kan man på ett enkelt sätt titta efter om krogen man ska äta på har kollektivavtal genom att besöka HRFs hemsida och kolla in schysta listan. Ett lovvärt initiativ tycker jag och hoppas listan ska bli mycket längre mycket fortare.

Jag saknar till exempel uppgifter om Visby, som är en mycket välbesökt stad under sommartid. Och snart stundar politikerveckan då alla matställen formligen invaderas av journalister, konferens-deltagare, politiker och allmänhet. Då skulle det vara bra att kunna ta sig en titt, för att gynna de seriösa krogföretagen, samtidigt som man vet att personalen är garanterade riktiga löner och vettiga arbets- och anställningsvillkor.

Om man undrar över ett ställe som ligger utanför det område som finns med på listan eller om man saknar en ort, ska man skicka ett mail till avtal@hrf.net och förhoppningsvis kommer listan att upp-dateras. Jag har självklart efterlyst uppgifter och ser fram emot en lista för hela Gotland, men i första hand Visby!

Rena bestick

Det är verkligen en utmaning att leta bilder till veckans tisdagtema, som denna vecka är rent. Jag har tidigare lagt ut ett antal bilder som skulle kunna illustrera detta tema, men det är ju att göra det lite väl enkelt för sig.

"Letar man så finner man", sa alltid en äldre servitris till mig när jag var nybörjare i matsalen och det är ett talesätt som fortfarande gäller.

Bland mina bilder hittade jag denna, som får illustrera veckans tema. Här ligger besticken rena och fina, inrullade i vita pappersservetter och bara väntar på att lunchgästerna ska komma. Det gäller ju att alltid vara förberedd som servitris.

Strumpa till ölen

Fick en liten söt historia från Johanna och hennes arbetsplats någon-stans i södra Sverige och den får avsluta mitt skrivande denna dag.

Vår öl-leverantör ändrade för några år sedan utseendet på öl-flaskorna och vår chef satte därför upp en lapp i köket där det stod:

Lättöl = ingen strumpa

Mellanöl = silverstrumpa

Starköl = grön strumpa

Vår lilla inringningstjej stod länge framför lappen, läste och grunnade innan hon till sist frågade:

- Ska vi verkligen ha strumpor på ölen?

Värt att veta om en ek

Att vin, whisky och cognac lagras på fat av ek tillhör den sortens kunskap som är nödvändig att ha om man jobbar på krogen, liksom att det finns garvämnen i eken som bidrar till smakupplevelsen. Att ekfat är lättare att rulla än att bära kan man också se på många gamla bilder från krogvärlden.

Men visste du att det finns nästan 300 sorters ek här i världen och att en ek som får växa fritt blir knotigare och kvistigare än de ekar som växer tätt tillsammans. De senare blir också rakare i stammen och bäst lämpade för att tillverka fat, golv och regalskepp.

Det finns också en livs levande tunnbindare i vårt land, han heter Johan Thorslund och är den enda som idag har ett mästarbrev i Sverige. Du hittar honom i Dyltabruk i Närke där han dragit igång sitt företag Thorslundkagge, som bland annat tillverkar fat till Mackmyra, Gute Vin, Norrtelje Brenneri och Träkumla Rom. Detta och mycket annat spännande om Eken finns att läsa i En bok sprit, som jag presenterade igår.

Själv njuter jag av ett antal vackra ekar runt huset på landet och att få kliva runt på ett riktigt gammalt parkettgolv av ek, lagt i fisk-bensmönster. Ekstavarna skulle egentligen ha hamnat på tippen vid en byggrivning, men många snälla ord och en låda pilsner var tillräckligt för att jag skulle få chansen att rädda det under en helg.

En bok sprit

Sent ute kan tyckas, men det är fortfarande några dagar kvar innan nästa tisdag och här kommer en bild på en bok fylld med styrka till veckans tisdagstema.

En bok sprit - om Sveriges brännerier och spritkultur, innehåller mycket läsvärt om olika "styrkedroppar" som tillverkas i vårt land. En lättläst och under-hållande bok om svensk sprithistoria, tillverkning av sprit, snapskryddning och matmatchning.

I ett par kapitel presen-teras Norrtälje Brenneri där Roslagssnapsen har sitt ursprung, Gute Vin med svensk grappa och annat gott på vindruvor, Absolut som blivit hela världens medicin och så förstås Mackmyrastoryn om hur drömmen blev till flytande guld.

Sist i boken finns Nämnda och inte glömda - om entreprenörer med dödsförakt; Träkumla Rom, Bränneriet Kronan, Facile & Co, Nils Oscar och Blaxsta.

Jag inhandlade boken strax efter det att den kommit ut 2005, har ofta bläddrat i den och lagt den i högen för intressanta utflyktsmål. På Gotland finns ett par av dessa omskrivna platser och det ska bli intressant att se dessa platser med egna ögon i sommar.

ISBN 91-85329-09-6

Perikles

Det har gått nästan två veckor sedan jag var inne på bloggen sist, men aldrig kunde jag ana att gubben med den röda näsan skulle ge upphov till så många nostalgitrippar. Tack för alla goa och glada kommentarer, och lilla B du gav mig verkligen en ledtråd att söka vidare på.

Perikles, även kallad Preben i Danmaek, var mycket riktigt en känd huvudfigur på en reklamaffisch. På affischen frågar en gubbe Perikles: "Du Perikles, kan du sige mig hvornaar en Tuborg smager best?" och Perikles svarar: "Hvergang!"

Hittade en affisch som var till salu på Tradera. Tyvärr var jag lite för sent ute för att in-förskaffa den, men jag kunde inte låta bli att låna bilden till detta inlägg även om den inte har bästa kvalitet.

Teckningen gjordes mycket riktigt av den stora danske skämttecknaren Storm P, som egentligen hette Robert Storm Petersen. Han räknas som en av Danmarks verkligt stora kulturpersonligheter och gjorde under sin livstid mer än 60 000 teckningar av människor i samhällets utkant.

Och visst finns det ett Storm P-museum i Frederiksberg och det vill jag gärna besöka någon gång. Många smakprov på hans teckningar, varav en del utspelar sig i krogmiljö, kan du få här på Galleri Storm P. Ett stort tack, Anders S Svensson i Umeå för att du lagt detta på din hemsida!

Direktören som slutade i dammsugaren

Nu har jag packat färdigt och ska åka till landet för att fira midsommar, så det blir kanske lite klent med blogginlägg den närmaste veckan. Passar därför på att bjuda er på en lite längre historia som jag fann i en gammal Hotellrevy.

- Det starkaste minnet har jag från 1933, berättar Kai Sörensen, som då var nattportier på hotellet. Det var den gången vi fick suga upp direktören med dammsugaren.

"Hotell Regina var då Århus näst största hotell. Hotellet hade 75 rum, två festvåningar, en dansrestaurang med plats för 200 gäster. Där fanns också stadens största och finaste biosalong med ingång precis om hörnet från huvudgatan. Regina låg mitt i stadens centrum, men är nu borta. Det revs i slutet på fyrtiotalet.

Ett filmkonsortium i Köpenhamn ägde hotellet och de verkade vara mer intresserade av bion än av hotellet. Det var också bion, tillsammans med dansrestaurangen, som var stöttepelaren i hotell-rörelsen. På senare tid gick det allt sämre för dansrestaurangen. Konkurrensen blev för märkbar. Själva hotellet var mer eller mindre halvtomt på övernattande gäster. Det var under depressionen och det var nästan ingen som hade råd att resa. Långt mindre att bo på hotell.

Vi hade förstås våra stamgäster och handelsresande med sina väskor samt ett eller annat kärlekspar som sökte en herdestund för natten. Men inte räckte det för att hålla ekonomin igång.

Då beslutade bolagsstyrelsen att det skulle bli ändring till det bättre. En ny hotelldirektör blev tillsatt. En direktör med internationella kvalifikationer. Nu skulle det bli plus i stället för minus.

Tryckt atmosfär
Den nya direktören kom från Berlin, där han hade verkat inom branschen i många år. Han var en liten rund gubbe med mörkblond mustasch och en välkammad nackbena på sin för övrigt kala hjässa. Hans trinda runda mage formade en elegant båge under hans välsittande jackett. En stark doft av Eau de Cologne svallrade om hans ankomst på långt håll.

Direktören verkade vara ganska nöjd med sig själv. Nu skulle han minsann visa hur en slipsten skulle dras. Han var mån om att se till att personalen visade honom den respekt och underdånighet det anstår en person i hans ställning. Han skulle alltid tilltalas med ”Herr Direktör”.

Husets delikatesser
Redan i början fick vi en känning av direktörens internationella kvalifikationer. Två äldre trotjänare fick sparken. Här behövdes nytt friskt blod - sa han. En tryckt atmosfär spred sig bland personalen, alla kände vi rädsla att också vi skulle mista jobben.

Nu skulle här sparas. Personalmaten blev allt sämre. Själva njöt direktörsparet det bästa av husets delikatesser. Efter hand växte motviljan och hatet till oanade proportioner inom oss. Men det var bara att bita ihop tänderna eller att försvinna.

Direktörens nästa steg var att ta itu med dansrestaurangen. Det skulle bli ”the talk of the town”. Den gamla dansorkestern fick lämna plats till en importerad tyrolerorkester. Fem korpulenta och gemytliga sydtyskar med läderhosen, bra knän och rakborstar i hattarna. De skulle så att säga blåsa nytt liv i stadens nöjeskultur. Det skulle bli ”frauen, wein und gesang”.

I början tyckte stadens borgare att det var roligt, men så småningom tröttnade gästerna på den eviga umba, umban, de bara knäna och ”trink, trink broderlein trink”. Snart blev det lika glest vid borden som förut.

Tappade direktören
Nu insåg bolagsstyrelsen omsider att direktören inte förmådde att ändra minus till plus. De beslutade att avskeda honom. Och en dag då städerskan som vanligt skulle städa festvåningen fick hon se direktören sitta i en fåtölj. Han var död. I handen höll han sin skriftliga uppsägning.

Några dagar efter direktörens kremering kom hans fru upp till hotellingången i en taxi. ”Hämta min man, hans urna står på nattduksbordet uppe i privata våningen” befallde hon vaktmästaren som just hade kommit tillskyndande. ”Men skynda på”, tillfogade hon, ”tåget går om en kvart”.

På vägen ned från ”det privata” tappade vaktmästaren urnan, den rullade flera varv ned till den sista avsatsen. Hela innehållet spreds ut över trappan. Tiden medgav inte att ta tillvara på askan som fastnat i trappmattans grova vävnad. Vaktmästaren ersatte direktörens aska med aska från köksspisen. Vartefter han skyndsamt lämnade urnan till den otåligt väntande direktörsfrun som snabbt for iväg för att hinna med tåget.

Strax efter ringde portiern upp till städerskan och sa: ”Anna, du kan väl dammsuga upp vad som är kvar av direktören, han ligger mellan tredje och fjärde våningen”

"Med största nöje”, svarade Anna.

Gubben med röda näsan

Röd är veckans tisdagstema och röd är näsan på Tuborg-gubben, som jag då och då hittar som stora och små klistermärken på dörrar i källarutrymmen i krogvärlden.

Vet inte när denna lilla ge-mytliga gubbe föddes, men jag har länge sett honom bakom krogens svängdörrar. Har i och för sig sett några levande exemplar i matsalar också, men deras näsor har oftast haft en blålila ton.

Jag har dock ofta undrat över hur den tidens reklam-makare tänkte på när de en gång tog fram honom för att marknadsföra Tuborg.

Skulle man bli lika gemytlig och sorglös som gubben på bilden när man druckit några öl? Signalerade näsan att det finns en stoppknapp och att man inte skulle dricka för många öl?

Eller kan det möjligen ha varit så att det är den verkliga bilden av några Tuborg-arbetare? Att de såg ut så här efter att ha druckit ett antal fria öl varje arbetsdag under några år?

Något i hästväg

På hotell Gillet i Stockholm bodde på 1940-talet en skåning av det mera breda slaget, hans vikt snarare överskred än underskred 125-kilostrecket. Sent en kväll, då en av hotellets festvåningar invaderats av sällskapet ”Ölänningarna”, fann skåningen att hans cigaretter tagit slut. Han gick därför ner till portieren och frågade var han kunde få tag i några.

- Jag beklagar, svarade portiern, men nu har matsalen stängt. Försök uppe i festvåningen.

Mannen pinade hissen en trappa, öppnade dörren till festvåningen och såg sig sökande omkring efter en cigarettflicka. En av festdeltagarna märkte att skåningen inte kände sig hemmastadd, varför han fann sig föranlåten att med ett förbindligt leende fråga.

- Tillhör min herre ”Ölänningarna”?

Den store skåningen tittade ner på den frågande och svarade:

- Naj, min själ gör jau så, snarare ardennerna!

En skällande kock

Tiden vill helt enkelt inte riktigt räcka till för både blogg och hundvalp just nu. Det är ju som att ha små barn igen och de kräver under en period dygnet-runt-jour.

När lilla vovven somnar passar jag också på att ta mig en tupplur, eftersom det fortfarande inte går att sova en hel natt utan utespring. Sen finns det inte så mycket tid kvar.

Då är det extra roligt att ha vänner som förstår och gärna delar med sig av sin arbetsvardag i krogvärlden. Idag fick jag denna bild av Marianne i Värmland och så här skriver hon.

"Den här hunden skäller på servispersonalen när maten står klar i luckan."

Jag har studerat bilden en stund och kan se att den verkligen sitter i "luckan" till köket. Undrar om det är någon slags tuta som kockarna klämmer på för att få hunden att skälla. De har säkert roligt i köket när de kan stressa servispersonalen lite extra eller så är det servisen som kommit på idén för att slippa höra kockarnas hojtanden.

Statliga subventioner

Så har det blivit dags för Alliansen att sätta nästa löfte i sjön. Nu handlar det om sänkningen av arbetsgivaravgiften för de företagare som anställer ungdomar, fast så värst många fler arbetstillfällen lär det antagligen inte bli.

När jag läser i LO-tidningen att McDonalds kommer att håva in 50 extra miljoner av de statliga jobbpengarna bara på dem som redan idag är anställda blir jag riktigt ilsken. Inte kommer de att anställa fler, pengarna kommer ännu en gång att hamna i de redan besuttnas djupa fickor.

Ingenstans går det att hitta några siffror, som visar hur många nya jobb satsningen borde ge, men å andra sidan finns det heller inga krav på att det ska ge fler jobb. Med andra ord, typisk allianspolitik!