Min första bragd som kypare

Det var för många år sedan, då en restaurant som hette Nordpolen låg i hörnet av Holländaregatan och planen framför Adolf Fredriks kyrka. Där regerade källarmästare Frans Lindqvister, även kallad "blyertspennan" för sin fenomenala färdighet att spela på densamma. Ja, så inleder kyparen "Masse" sin berättelse, som var införd i ett av Hotellrevyn första nummer 1918.

Det var den 12 augusti 1871 jag fick plats som kypare 10 år gammal hos Lindqvister. Mitt göra blev att borsta familjens skor och det skulle vara klart klockan 8 på morgonen. Sedan skulle alla glas diskas och torkas samt glashyllan rengöras varje dag, ty annars stod man ej väl med kassörskan, fröken Wallenkam - frid över hennes minne. Alltnog, det var ej det här jag skulle skriva om, nej det var om min första bragd som kypare.

Det var en förmiddag när min äldre kamrat Axel var ute på gården och frossade på ett bloss, när jag lovade att jag skulle servera en stångkorv för honom. Det var enda gästen i matsalen, men i källarsalen hade jag ett parti, som kassörskan underrättade mig var en källarmästare Siewert vilken hade en fin restaurant som hette Kasenhof (Lungmosen) och låg vid Jacobstorg.

Det var en stor och tjock gammal gubbe och i hans sällskap var perukmakare Bäck och min principal. De sutto och läskade sig med portvin, som var väldigt vanligt på förmiddagarne. Emellertid ringde det i matluckan att korven var färdig. Jag rusade dit med en förfärlig fart; skulle visa min fermitet som kypare, men det gick ej bättre än att jag stupade över kassans fot och stod på huvudet i luckan.

Jag tog stångkorven, som den tiden alltid serverades på tallrik, och nu skulle jag visa den där främmande källarmästaren med vilken kläm jag kunde servera. Jag skulle just svänga förbi vid deras bord och in i matsalen, gjorde en elegant sväng med tallriken, men o ve stångkorven försvann. Jag märkte ingenting utan fortsatte med trippande steg fram till gästen, som satt och studerade en tidning och med det vanliga "vasego" satte jag fram tallriken.

Väl inkommen i källarsalen tog jag post vid kassan och tänkte få höra några berömmande ord - men intet. En stund gick, så knackades det i matsalen. Jag gick in och till min stora förvåning frågade gästen efter stångkorven. Där stod jag och stirrade på honom och tänkte i mitt stilla sinne, att den har du nog ätit upp gubbe! Men nej, han blev ovettig och kallade mig för pojkdrummel. Källarmästaren kom in, men ingen kunde förstå vart korven tagit vägen, så han fick en ny.

Några timmar gick och mitt parti betalade och skulle gå. Källarmästare Siewert hade ett väldigt göra att få på sig sina galoscher, han trampade och svor men till slut gick det. När gubben gick klappade han mig på axeln och sade; du är en rapp pojke och vill du komma till mig så får du.

Några veckor gick; så en vacker dag hade jag samma parti på portvin och gubben tackade mig för matsäcken jag gav honom sist - men nog kunde du ha lagt den på ett annat ställe än i mina galoscher. Tablå.

Emellertid kom jag året därpå till Kastenhof och fick många gånger höra galoschhistorien.