I LO-tidningens senaste nummer hittade jag en artikel, som gjorde mig väldigt nyfiken! Ett kanadensiskt forskarlag har kartlagt vad som ligger bakom att en del människor känner så starkt för sitt arbete, att de talar om att älska sitt jobb. Och jag som alltid älskat mitt jobb som servitris kan äntligen få en vetenskaplig förklaring till varför! Det krävs enligt forskarna tre saker för att någon ska anses älska sitt jobb:
- Passion, han eller hon måste ha ett passionerat förhållande till sitt jobb.
- Engagemang, han eller hon måste känna ett starkt engagemang och hängivenhet till jobbet och arbetsplatsen.
- Intimitet, inte av sexuell natur utan en bästa vän på arbets-platsen. Någon att tala förtroligt med om det som sker på jobbet.
Och så de tre viktigaste faktorerna till att någon älskar sitt jobb:
- Bra chefer som inspirerar de anställda till att göra sitt bästa.
- Att han eller hon känner att den har inflytande och kontroll över sin arbetssituation.
- Att han eller hon tycker att arbetet är intressant och meningsfullt.
Passion, engagemang och intimitet har det alltid funnits gott om och jag har alltid tyckt att det varit intressant och meningsfullt. Däremot har jag nog aldrig jag haft en chef som verkligen inspirerat mig på det sätt forskarna menar.
En samling knäppa och okunniga krögare har däremot inspirerat mig att ta upp kampen om mina och arbetskamraternas rättigheter och det var också så jag fick inflytande och kontroll över min arbets-situation. Och det kanske är just därför jag alltid har älskat mitt arbete som servitris!
9 kommentarer:
Va intressant att läsa. Jag älskar ju mitt jobb som lastbilschaufför och uppfyller ju lätt de tre första kriterierna du nämnde.:-) Däremot har jag väl inte haft så stort inflytande på min arbetssituation. Chauffören är ju den som ska lyckas med konststycket att göra åkare, speditiör, kund och polisen nöjd och den ekvationen går inte riktigt ihop... Jag har ju iaf funnit jobbet intressant och meningsfullt.
Man skulle blivit forskare, den saken är klar. Är inte allt det du räknar upp rätt självklara saker, som man kunna filosofera fram på sofflocket?
Men ämnet är annars intressant.
Många säger att de trivs med sitt jobb, ja till och med älskar det. Samtidigt blir de flesta saliga när de får någon dags extra ledigt från jobbet.
Undrar hur många som ser jobbet som något nödvändigt ont man får leva med för att få ihop pengar till att leva för.
scaniatjejen; den ekvationen du beskriver går verkligen inte ihop och det är väl i sådana lägen man är extra sårbar och lätt blir utnyttjad! På krogen finns andra aktörer som ska vara nöjda och de är inte riktigt lika många som du har att tampas med!
jah hollis; visst är det ganska självklara saker, men ibland tror jag inte man förmår skilja det ena från det andra utan att någon annan sätter fingret på rätt punkt!
Det finns väl inte någon vettig människa som säger nej till en extra ledig dag, i krogsvängen måste man oftast påminna krögarna om de rättigheter man har enligt avtal!
Om man ser jobbet som ett nödvändigt och lider av att gå dit, tror jag att det är dags att sadla om! Annars är man antagligen ganska förgrämd när man äntligen får pension!
Intressant helt klart.
En annan sak jag tänkt på är att man inte borde se jobbet som ett jobb. Där man gör det man ska och går hem klockan fyra trots att det finns saker kvar att göra eller att man kanske kunde gått hem redan 3. Jag menar inte att man borde välja sina arbetstider eller så utan mer att jobbet är en del av ditt liv på något sätt.
I service yrket tex. Vem som helst kan lära sig bära tallrikar eller stå i repan, men just den där tanken bakom, det där lilla extra servicen som gör att kunderna återvänder eller att receptionisten inte har något emot att jobba över 30 min är nog det som skiljer om man gillar sitt jobb eller gör det bara för pengarna. och ser det som en övergång mot någonting bättre.
Som arbetsgivare är man mer än glad om man lyckas hitta en anställd, som VERKLIGEN gillar sitt jobb.
Jag vet med mig, att jag kanske inte precis utnyttjat henne/honom, men ibland...i alla fall frågat OM...både extrapass och annat!
Tyvärr är det ju så, att det där med *drömyrke* ofta inte är förenat med bra lön...DET är trist!
Huruvida jag gjorde rätt eller inte, men jag betalade några extra 100-lappar till en pensionsfond-varje månad...till de jag tyckte var värda det!
För mig som Människa...kändes det rätt...men som Arbetsgivare kanske det inte sågs med så blida ögon?
emma; du har så rätt när du skriver att vem som helst kan lära sig lite om att stå i en reception eller servera, men det svåra är ju att alltid kunna hantera gästerna på ett sådant sätt att de gärna vill komma tillbaka.
De vi kallar stammisar i matsalen är bland de trevligaste gästerna när man lärt känna dem så mycket att man kan skämta med dem!
l*eva; visst vill man gärna ha betalt för det man gör och självklart uppskattas det där lilla extra.
Jag förstår att det inte alltid är enkelt att vara arbetsgivare, det är mycket som ska fungera för att personalen ska trivas och jag brukar säga - sådan krögare sådan personal! Jag märker stämningen ganska snabbt när jag kommer in i en matsal!
Låter rätt sant det där. För mig är det dock utmaningen som är det viktigaste, att ha något spännande och (lagom) svårt att klura med. Alla har vi olika åsikter om vad som är ett drömjobb. Fint att du har hittat ditt. :) Ha det bra!
Nu ska jag vara lite provokativ.
Om man verkligen älskar sitt jobb, varför skulle man då vilja vara ledig från det?
Och det här med att sadla om är kanske inte alltid så enkelt. Det finns ju många omständigheter som är med och bestämmer över det jobb man har och det är kanske inte alltd så enkelt att byta.
Och många tänker nog på "att man vet vad man har.." och så vidare.
Jag tror många biter ihop och kämpar på och tänker att det kunde vara värre.
Man vänjer sig, som han sjunger, Kjell Höglund.
www.youtube.com/watch?v=aljALlp534g
kaprifol; det är ju tur att vi alla inte är lika, att på ett trevligt sätt bemöta en del gäster är ibland verkliga utmaning...
jah hollis; det finns många skäl att önska sig en extra ledig dag trots att man älskar sitt jobb, barnen och tandläkaren är bara två.
Och visst inser jag att det inte alltid är enkelt att sadla om, men om man vantrivs på ett jobb måste man i alla fall försöka för att inte fortsätta att må dåligt!
Skicka en kommentar