Direktören som slutade i dammsugaren

Nu har jag packat färdigt och ska åka till landet för att fira midsommar, så det blir kanske lite klent med blogginlägg den närmaste veckan. Passar därför på att bjuda er på en lite längre historia som jag fann i en gammal Hotellrevy.

- Det starkaste minnet har jag från 1933, berättar Kai Sörensen, som då var nattportier på hotellet. Det var den gången vi fick suga upp direktören med dammsugaren.

"Hotell Regina var då Århus näst största hotell. Hotellet hade 75 rum, två festvåningar, en dansrestaurang med plats för 200 gäster. Där fanns också stadens största och finaste biosalong med ingång precis om hörnet från huvudgatan. Regina låg mitt i stadens centrum, men är nu borta. Det revs i slutet på fyrtiotalet.

Ett filmkonsortium i Köpenhamn ägde hotellet och de verkade vara mer intresserade av bion än av hotellet. Det var också bion, tillsammans med dansrestaurangen, som var stöttepelaren i hotell-rörelsen. På senare tid gick det allt sämre för dansrestaurangen. Konkurrensen blev för märkbar. Själva hotellet var mer eller mindre halvtomt på övernattande gäster. Det var under depressionen och det var nästan ingen som hade råd att resa. Långt mindre att bo på hotell.

Vi hade förstås våra stamgäster och handelsresande med sina väskor samt ett eller annat kärlekspar som sökte en herdestund för natten. Men inte räckte det för att hålla ekonomin igång.

Då beslutade bolagsstyrelsen att det skulle bli ändring till det bättre. En ny hotelldirektör blev tillsatt. En direktör med internationella kvalifikationer. Nu skulle det bli plus i stället för minus.

Tryckt atmosfär
Den nya direktören kom från Berlin, där han hade verkat inom branschen i många år. Han var en liten rund gubbe med mörkblond mustasch och en välkammad nackbena på sin för övrigt kala hjässa. Hans trinda runda mage formade en elegant båge under hans välsittande jackett. En stark doft av Eau de Cologne svallrade om hans ankomst på långt håll.

Direktören verkade vara ganska nöjd med sig själv. Nu skulle han minsann visa hur en slipsten skulle dras. Han var mån om att se till att personalen visade honom den respekt och underdånighet det anstår en person i hans ställning. Han skulle alltid tilltalas med ”Herr Direktör”.

Husets delikatesser
Redan i början fick vi en känning av direktörens internationella kvalifikationer. Två äldre trotjänare fick sparken. Här behövdes nytt friskt blod - sa han. En tryckt atmosfär spred sig bland personalen, alla kände vi rädsla att också vi skulle mista jobben.

Nu skulle här sparas. Personalmaten blev allt sämre. Själva njöt direktörsparet det bästa av husets delikatesser. Efter hand växte motviljan och hatet till oanade proportioner inom oss. Men det var bara att bita ihop tänderna eller att försvinna.

Direktörens nästa steg var att ta itu med dansrestaurangen. Det skulle bli ”the talk of the town”. Den gamla dansorkestern fick lämna plats till en importerad tyrolerorkester. Fem korpulenta och gemytliga sydtyskar med läderhosen, bra knän och rakborstar i hattarna. De skulle så att säga blåsa nytt liv i stadens nöjeskultur. Det skulle bli ”frauen, wein und gesang”.

I början tyckte stadens borgare att det var roligt, men så småningom tröttnade gästerna på den eviga umba, umban, de bara knäna och ”trink, trink broderlein trink”. Snart blev det lika glest vid borden som förut.

Tappade direktören
Nu insåg bolagsstyrelsen omsider att direktören inte förmådde att ändra minus till plus. De beslutade att avskeda honom. Och en dag då städerskan som vanligt skulle städa festvåningen fick hon se direktören sitta i en fåtölj. Han var död. I handen höll han sin skriftliga uppsägning.

Några dagar efter direktörens kremering kom hans fru upp till hotellingången i en taxi. ”Hämta min man, hans urna står på nattduksbordet uppe i privata våningen” befallde hon vaktmästaren som just hade kommit tillskyndande. ”Men skynda på”, tillfogade hon, ”tåget går om en kvart”.

På vägen ned från ”det privata” tappade vaktmästaren urnan, den rullade flera varv ned till den sista avsatsen. Hela innehållet spreds ut över trappan. Tiden medgav inte att ta tillvara på askan som fastnat i trappmattans grova vävnad. Vaktmästaren ersatte direktörens aska med aska från köksspisen. Vartefter han skyndsamt lämnade urnan till den otåligt väntande direktörsfrun som snabbt for iväg för att hinna med tåget.

Strax efter ringde portiern upp till städerskan och sa: ”Anna, du kan väl dammsuga upp vad som är kvar av direktören, han ligger mellan tredje och fjärde våningen”

"Med största nöje”, svarade Anna.

Gubben med röda näsan

Röd är veckans tisdagstema och röd är näsan på Tuborg-gubben, som jag då och då hittar som stora och små klistermärken på dörrar i källarutrymmen i krogvärlden.

Vet inte när denna lilla ge-mytliga gubbe föddes, men jag har länge sett honom bakom krogens svängdörrar. Har i och för sig sett några levande exemplar i matsalar också, men deras näsor har oftast haft en blålila ton.

Jag har dock ofta undrat över hur den tidens reklam-makare tänkte på när de en gång tog fram honom för att marknadsföra Tuborg.

Skulle man bli lika gemytlig och sorglös som gubben på bilden när man druckit några öl? Signalerade näsan att det finns en stoppknapp och att man inte skulle dricka för många öl?

Eller kan det möjligen ha varit så att det är den verkliga bilden av några Tuborg-arbetare? Att de såg ut så här efter att ha druckit ett antal fria öl varje arbetsdag under några år?

Något i hästväg

På hotell Gillet i Stockholm bodde på 1940-talet en skåning av det mera breda slaget, hans vikt snarare överskred än underskred 125-kilostrecket. Sent en kväll, då en av hotellets festvåningar invaderats av sällskapet ”Ölänningarna”, fann skåningen att hans cigaretter tagit slut. Han gick därför ner till portieren och frågade var han kunde få tag i några.

- Jag beklagar, svarade portiern, men nu har matsalen stängt. Försök uppe i festvåningen.

Mannen pinade hissen en trappa, öppnade dörren till festvåningen och såg sig sökande omkring efter en cigarettflicka. En av festdeltagarna märkte att skåningen inte kände sig hemmastadd, varför han fann sig föranlåten att med ett förbindligt leende fråga.

- Tillhör min herre ”Ölänningarna”?

Den store skåningen tittade ner på den frågande och svarade:

- Naj, min själ gör jau så, snarare ardennerna!

En skällande kock

Tiden vill helt enkelt inte riktigt räcka till för både blogg och hundvalp just nu. Det är ju som att ha små barn igen och de kräver under en period dygnet-runt-jour.

När lilla vovven somnar passar jag också på att ta mig en tupplur, eftersom det fortfarande inte går att sova en hel natt utan utespring. Sen finns det inte så mycket tid kvar.

Då är det extra roligt att ha vänner som förstår och gärna delar med sig av sin arbetsvardag i krogvärlden. Idag fick jag denna bild av Marianne i Värmland och så här skriver hon.

"Den här hunden skäller på servispersonalen när maten står klar i luckan."

Jag har studerat bilden en stund och kan se att den verkligen sitter i "luckan" till köket. Undrar om det är någon slags tuta som kockarna klämmer på för att få hunden att skälla. De har säkert roligt i köket när de kan stressa servispersonalen lite extra eller så är det servisen som kommit på idén för att slippa höra kockarnas hojtanden.

Statliga subventioner

Så har det blivit dags för Alliansen att sätta nästa löfte i sjön. Nu handlar det om sänkningen av arbetsgivaravgiften för de företagare som anställer ungdomar, fast så värst många fler arbetstillfällen lär det antagligen inte bli.

När jag läser i LO-tidningen att McDonalds kommer att håva in 50 extra miljoner av de statliga jobbpengarna bara på dem som redan idag är anställda blir jag riktigt ilsken. Inte kommer de att anställa fler, pengarna kommer ännu en gång att hamna i de redan besuttnas djupa fickor.

Ingenstans går det att hitta några siffror, som visar hur många nya jobb satsningen borde ge, men å andra sidan finns det heller inga krav på att det ska ge fler jobb. Med andra ord, typisk allianspolitik!

Skaffa lila kaniner, portiern!

De uppdrag en portier kan få av sina gäster är sannerligen varierande och ofta i hög grad originella, berättar Axel Eriksson som för länge sedan jobbade på Grand i Stockholm.

Det är ju så att säga en aning utanför den dagliga rutinen när en gäst ber en skaffa två stycken lila kaniner! Lila!! Gästen var engels-man och skulle ge bort kaninerna i present, antagligen var han practical jokeminded.

- Yes, Sir, svarade jag. I´ll try to!

Vid förfrågningar hos åtskilliga kaninuppfödare bekräftades vad jag redan visste, det finns inga lila kaniner. Och när jag talade om detta för gästen svarade han:

- Naturligtvis inte. Skaffa ett par vita och låt färga dem. Jag ska ha lila kaniner!

Två vita kaniner införskaffades tillika med ett antal salladsblad, vilka rekvirerades från köket. Köksmästaren svor på att han aldrig under sin tid fått en beställning på två portioner kaninmat á la carte.

Jag ringde runt till några av stadens damfrisörskor, då jag tyckte att hårfärgning som hårfärgning vare sig det nu gäller damer eller kaniner. Men där högg jag i sten. Samtliga experter förklarade nämligen att kaninhåren torde vara så feta att färgen inte biter på dem och till yttermera visso menade de att det vanliga hår-färgningsmedlet skulle skada själva huden på de stackars djuren, och att man då var inne på djurplågeri.

Det sista skälet avgjorde saken. Det är inte roligt att behöva medge, att man inte lyckats klara ett uppdrag, men hellre det än att klara biffen på djurens bekostnad. Jag beklagade alltså att hotellet på den korta tid, som stod till förfogande, inte kunde utföra uppdraget (anskaffning av kaninerna, färgning osv skulle vara färdigt på dagen), därför att de större damfriseringarna, som är experter på just färgning av kaniner, hade fullbokat ett par dagar framåt.

Engelsmannen skrattade, tog djuren och en flaska bläck, gick upp på rummet och målade själv sina kaniner. Men lila blev de ju inte riktigt...

Testa dig själv

Idag tryter fantasin att skriva något längre inlägg. Inspirationen förlorade jag i tandläkarstolen under förmiddagen och har ömkat mig själv halva eftermiddagen. Nu börjar dock energin återvända, men som sagt inspirationen vill inte ge sig till känna.

Surfade dock runt en stund och hittade ett kvinnlighetstest och kunde förstås inte låta bli att testa. Jag fick 197 poäng och följande omdöme. "Du är en tjejig tjej. Det råder ingen tvekan om att du har kvinnlighet i dig, varken hos dig eller hos de i din närhet".

Inte för att jag funderat så mycket över detta tidigare, men det kan ju alltid vara kul att få det bekräftat. Tillhör man den manliga halvan av den svenska befolkningen och vill veta hur manlig man är, kan man göra motsvarande manlighetstest.

Nära naturen

Min föresats att hålla temat restaurangliv på bloggen är väldigt svårt att kombinera med denna veckas tisdagstema, så jag gick helt sonika in till sonen och lånade en bild. Han har tagit många fina bilder av den vackra naturen runt Tåsjödalens utpost och det är åtminstone i närheten av en liten restaurang.

Golvmoppen & Pepparkvarnen

Idag tänker jag presentera en bok med många små, fina berättelser om det viktigaste verktyget. Att arbeta med ord, verktyg och människor är alltid lika roligt. Det ger mycket kunskap, men skapar också spänning, inspiration och engagemang. Golvmoppen & Pepparkvarnen var en fortsättning på det arbete som Hotell och Restaurang Facket startade 1995, för att på olika sätt dokumentera branschens och medlemmarnas kulturarv.

I förordet skriver folklivsforskaren Ulf Palmenfelt bland annat:

"I centrum står verktygen, arbets-redskapen. Det är påfallande med vilken närhet och ömhet, ja nästan kärlek man omtalar sina redskap. Någon har knutit fina små rosetter på sin dammsugare, andra har gett egen-namn åt pepparkvarnen och flera känner sig nakna utan sin korkskruv eller kockkniv. En sådan inställning är, tror jag, typisk för den skicklige arbetaren som har blivit ett med sitt verktyg. Samtidigt ska man lägga märke till den lågmälta kommentaren från en kvinna i Nässjö: "Verktyg var lite svårt. För mig betyder arbetskamraterna väldigt mycket..." "

I boken finns många fina verktygsberättelser som medlemmarna i Hotell och Restaurang Facket skrev ner inför LOs 100-årsjubileum 1998. Golvmoppen & pepparkvarnen går fortfarande att köpa via HRFs hemsida och kostar 55 kronor. ISBN 91-973453-0-X

Ordväxling i matsal

Under alla år i olika matsalar har jag ibland skrivit av mig när jag kommit hem, ibland ordentligt i ett anteckningsblock, men oftast på lösa papperslappar. Det märkliga är att jag faktiskt har sparat det mesta i lådor, som jag släpar med mig vid alla förflyttningar jag gjort i detta land.

På en av alla lapparna har jag skrivit ner denna lilla ordväxling mellan en kypare och hans gäst, när han serverades det han beställt.

- Kypar´n, vad är detta?

- Kalvstek.

- Synd att du slösar bort din tid på det här sättet. Med din fantasi skulle du kunnat bli romanförfattare!

Nya krogord

Vad glad jag blev idag när jag slog på datorn och hittade en hälsning från Jesper i mitt gästrum på andra sidan. Flera nya krogord! Mmm...

Att kypare har fått många smeknamn som syftar på att de är tåliga lastdjur är inte så konstigt, men det är intressant att höra att betydelsen för vissa ord har förändrats.

"Ardenner" och "kamel" är båda mycket gamla uttryck och användes ursprungligen för kypare. Ardenner syftar på att kyparen är ett tålmodigt, troget och slitstarkt lastdjur, men av någon outgrundlig anledning finns det inte med i boken.

Kamel var ursprungligen en kypare med böjd rygg, kanske var han puckelryggig efter alla bördor han burit eller så var det för att han fick buga sig djupt för gästen för att få sin "dricks". Dessutom bar han ofta sin egen livets-vatten-depå innanför västen och då hade han ju två pucklar! Idag används tydligen uttrycket kamel för servitriser och förklaringen är att de har två pucklar...

Uttrycket "åsna" är helt nytt för mig. Åsnan är ju också det ett lastdjur och uttrycket används för en inte lika duglig servitör/servitris. Låter som ett äkta kroguttryck! På vissa krogar kallar man serveringspersonalen för "löpare" och då är det kanske inte så konstigt att man kallar den långa mittsektionen i matsalen för "löparbana".

Det finns gott om uttryck att använda när man tappar något - "kolla studsen" tillhör nog den nyare tiden. Under den period som Grekland var det stora resmålet användes "grekisk afton" efter den grekiska seden att köpa en trave tallrikar och slänga efter den dansare eller artist man tyckte om.

Dagen goda skratt fick jag när jag läste om uttrycket "stålmannen" - en nykomling i köket, som snurrar runt så många gånger i jakt på grejer att man till sist har "förklädet på ryggen". Jag kan se de stackarna på flera av de arbetsplatser jag varit på.

Ett jättestort tack Jesper, för alla orden och den nya ordboken är på väg till dig med snigelpost!

Sommarjobb

Nu är snart sommaren här och många unga människor ska ut på sin första arbetsplats. Kanske är det ett jobb för sommaren eller så är det den första riktiga anställningen.

Och än en gång öppnar LO sin hjälptelefon. Dit kan vem som helst ringa för att ställa frågor så snart man tycker att något är fel eller konstigt.

Många unga tycker att det ska bli kul att jobba i restaurangbranschen och tänker inte på att ta reda på vad som gäller innan de börjar. Många lockas av fina löften och blir lätt utnyttjade av okunniga och oseriösa arbetsgivare.

Det händer också att arbetsgivare erbjuder svart lön. På så sätt slipper de betala sociala avgifter. Och även om man på kort sikt tycker att man tjänar på affären så är det alltid arbetsgivaren som vinner mest.

Jobbar man svart saknar man officiellt inkomst och har ingen möjlighet att ta del av samhällsförmåner som sjukförsäkring och föräldraförsäkring. Man omfattas inte heller av kollektivavtalets försäkringar och det innebär att man inte får någon ersättning om och när olyckan är framme.

Det är alltså inte bara anställningsbeviset som är viktigt. Det är tyvärr alltför många föräldrar som bara är glada att ungarna har fått ett jobb och glömmer att ställa frågor om barnens anställnings-villkor. Visst, jag vet att ungarna inte blir glada när man "lägger sig i", men jag tycker att man som förälder har ett stort ansvar. Och är man det minsta fundersam över något kan man ju till och med ringa anonymt och fråga.

Gammal, men ändå inte

Hittade ett vuxenpoängtest hos Stellan och kunde självklart inte låta bli att testa själv. Verklig ålder och känsla av ålder är inte det samma, det visste jag, men hela 23 år till godo - det är mumma det. Nu måste jag fundera ut vad jag ska göra resten av mitt liv.

Flera ton potatis

Hoppsan det hade visst redan blivit onsdag och jag har missat att göra ett inlägg på tisdagstema som den här gången handlar om lycka.

Lycka kan vara så oändligt mycket - barn och barnbarn, lilla Loke, att läsa en god bok i solen, att njuta av livet och få vara på landet är självklart lycka.

Att ha sluppit någon av alla de arbetsskador som många av mina vänner ådragit sig är en annan sorts lycka.

Bilden av en gammal potatisskalare i mörkt och fuktigt källarrum får representera alla skador jag sluppit få. Att jobba med denna maskin var sannerligen inte ett lätt jobb.

Säck efter säck med potatis kördes först ner i källaren och sedan lyftes dessa säckar upp och potatisarna tömdes ner i skalaren. Sen skulle samma potatis bäras upp till köket för att tillredas.

Jag räknade en gång på hur många kilo en arbetskamrat till mig lyfte under ett arbetspass, eftersom hennes rygg var helt slut. Vi redovisade sedan hur mycket hon lyfte under en normal arbetsvecka i arbetsskadeanmälan och det var många ton. Hon fick lyckligtvis ryggskadan godkänd som arbetsskada, men ryggen var för alltid förstörd.

Bingo för Skatteverket

Jag blir glad när jag läser att den nya lagen om personalliggare för restauranger och frisörer, som jag skrev om för en tid sedan, har lett till en kraftig ökning av inbetalade arbetsgivaravgifter och skatter.

Under de tre första månaderna har Skatteverket verkligen priori-terat kontrollarbetet. De har hunnit göra 12 000 kontroller och då har cirka 800 krogar fått "böter" eftersom de struntat i lagen. Och då handlar det inte om småpengar - hela 7 miljoner i kontrollavgifter.

Under samma period ökade också de inrapporterade lönekostnaderna med hela 16% inom både restaurang- och frisörbranscherna, vilket innebär ökade skatteintäkter på minst 116 miljoner.

Detta måste vara mycket glädjande nyheter för alla de krögare, som alltid gjort rätt för sig. De kan nu äntligen se fram emot konkurrens på lika villkor. Och ännu bättre kan det bli, då Skatteverket sagt att man ska genomföra kontroller på minst 80% av alla restauranger och frisörer.

Har försökt ta upp diskussionen om personalliggaren med personalen på några krogar för att få nys på några nya kroguttryck, men har konstigt nog inte fått något napp ännu. Införandet av en sådan här lag brukar resultera i åtminstone några uttryck och kanske har du som läser det här hört något värt att dela med dig av.

Att förlora tålamodet

Här är det nästan bara hundliv från tidig morgontimme tills vi båda två stupar av ren utmattning när kvällen kommer. Det gäller att vänja det lilla livet vid att också leva stadsliv, gå bland många människor, lära sig åka buss och tunnelbana.

Och jag är väldigt glad för alla vänner som hör av sig och vill hjälpa till med material till bloggen. Ett stort tack till Olle, en gammal kypare, som skickade mig den här lilla historian.

Adjunkt Brusén åt alltid på Stadt. En kväll slumrar han till på hotellets wc och utanför väntar handelsattachén Blomstrand. Han förlorar så slutligen tålamodet, sparkar till dörren och ropar.

- Bor ni här?

- Nej, jag bara äter, hörs en sömnig röst svara där inifrån.

Den hängde mannen

I en av mina lådor hittade jag en historia från 1920 berättad av William, som var nattportier vid Stora Hotellet i Jönköping.

Direktören för hotellet hette Olsson och hade sin bostad i hotellets resandevåning mitt emot rum nr 35. Direktören hade den trevliga vanan att varje natt klockan halv ett komma och önska godnatt innan han gick till kojs, men en kväll kom en skarp telefonsignal från direktör Olssons våning och med darrande röst frågade han.

- Vem bor på 35:an?

- Ingen, det står tomt i natt, svarade jag.

- Det var konstigt, tyckte han. Det var en herre där, klädd i frack och hög hatt. Vill Larsson vara snäll och undersöka vem det kan vara?

Jag kilade upp och även jag såg en herre klädd i frack komma från 35:an och liksom segla in i rum nr 6, som låg några steg därifrån. Jag gick efter honom in på rummet, men det var tomt...! Och ingen människa bodde där heller! En kall kåre kilade nedför ryggraden på mig, men på den tiden var man ju inte så blyg och rädd av sig. Den som var rädd var direktör Olsson, ty han talade om för mig kvällen efter, att han hade låst sin dörr med dubbla lås!

Det var inte slut med detta den natten. Vid tvåtiden kom en resande Pettersson från Skurbjörns Tvättpulver. Han bodde på hotellet och skulle köra in sin bil på hotellets gård för nattparkering. Jag låste upp inkörsporten vid Östra Storgatan och gick sedan tillbaka till portierlogen. Jag hade knappt kommit dit förrän Pettersson blek om nosen kom rusande och ropade.

- Portiern, portiern! Det är någon som hängt sig på gården!

Jag rusade dit och mycket riktigt, där hängde en man i en snara och dinglade. Mannen var klädd i frack och hög hatt och - om jag inte missminner mig - röda stövlar!!! Jag sprang tillbaka till portierlogen och där stod Pettersson.

- Får jag betala med detsamma, skrek Pettersson, och skaffa en droska! Bilen hämtar jag en annan gång!

- Ska herr Pettersson resa mitt i natten? frågade jag.

- Skoja inte portiern, sa Pettersson och blängde på mig, jag såg med egna ögon den som hänger där ute!

Droskan kom, Pettersson hoppade in och skrek att han for till Stadt i Motala. Med avsevärd fart tog sålunda Pettersson farväl till Jönköping. När det började ljusna på morgonen gick jag ut på gården och tog mig en titt på ”liket”. Där stod redan Lundström, resande för Tomtens Skurpulver, och plockade ner sin frackklädda reklamdocka!

Nästa afton beställde jag ett samtal till Stadt i Motala, herr Pettersson, Skurbjörns Tvättpulver, personligen. Pettersson frågade andlöst vad det var för en stackare, som hängt sig och jag gapskrattade.

- Skäms ni inte att skratta åt en död människa, stammade Pettersson.

- Förlåt, men jag kan inte låta bli. Det var Lundström för Tomtens Skurpulver, som hängt upp sin reklamdocka, frustade jag fram. Han visste att herr Pettersson skulle köra in bilen på gården på nattkröken.

Det blev tyst i telefonen och så kom det!

- Vid alla blåsvedda ...! Sicken djäkel! Och jag som skulle besökt minst 15 kunder i Jönköping!

- Ja, Lundström sa just det för han fick dem allesamman! Han hälsar förresten så mycket!

En minnesvärd dag

Den 1 juni var det två år sedan rökförbud infördes på krogen och det är verkligen något att uppmärksamma. Jag minns den hetska debatten - för eller emot rökförbudet och det är roligt att alla som trodde detta var slutet för kroglivet fick helt fel. Krogbranschen har väl aldrig blomstrat som nu och det känns verkligen skönt att kunna kliva in i fräscha miljöer.

Jag minns med fasa alla travar med överfulla askfat som jag burit ut, den stora konservburken i disken där askfaten tömdes och den stinkande doften från pyrande fimpar.

Jag minns hur den inrökta doften i alla restaurangens textilier kändes på morgonen efter en danskväll och att jag ofta tvättade håret mitt i natten för att slippa känna röklukten i sängen. Det var då dimbankarna av rök låg täta i matsalen och vi kallade oss själva för rökdykare trots att många av oss också var inbitna rökare.

Det är fantastiskt att det blivit så bra för så många som arbetar på krogen och att allt fler gillar den rökfria miljön. Vi har mycket att tacka dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson för och i en debattartikel skriver han själv om den hårda kampen där han från början hade alla emot sig.

Ett rum för lite av varje

Marianne, du är än en gång min räddande ängel, som förser mig med bilder från din krogvärld. Jag blir alltid lika nyfiken när jag hittar e-post från dig, det är spännande att se vad du fotograferat och vad du skrivit.

Jag log igenkännande när jag såg bilden och texten om personalens duschrum.

"Duschen funkar lika bra som torklina eller snabb-ångtvätt."

Jag tror det fungerar så här på många krogar, men man kan ju undra om någon duschar här.

Sist men inte minst ska jag väl säga att jag också försöker hinna med att uppdatera lilla Lokes blogg och det blir som vanligt när man har småttingar - de kommer i första rummet! Vill du se underverket, som upptar min mesta tid kan du alltid kika in HÄR!