Den hängde mannen

I en av mina lådor hittade jag en historia från 1920 berättad av William, som var nattportier vid Stora Hotellet i Jönköping.

Direktören för hotellet hette Olsson och hade sin bostad i hotellets resandevåning mitt emot rum nr 35. Direktören hade den trevliga vanan att varje natt klockan halv ett komma och önska godnatt innan han gick till kojs, men en kväll kom en skarp telefonsignal från direktör Olssons våning och med darrande röst frågade han.

- Vem bor på 35:an?

- Ingen, det står tomt i natt, svarade jag.

- Det var konstigt, tyckte han. Det var en herre där, klädd i frack och hög hatt. Vill Larsson vara snäll och undersöka vem det kan vara?

Jag kilade upp och även jag såg en herre klädd i frack komma från 35:an och liksom segla in i rum nr 6, som låg några steg därifrån. Jag gick efter honom in på rummet, men det var tomt...! Och ingen människa bodde där heller! En kall kåre kilade nedför ryggraden på mig, men på den tiden var man ju inte så blyg och rädd av sig. Den som var rädd var direktör Olsson, ty han talade om för mig kvällen efter, att han hade låst sin dörr med dubbla lås!

Det var inte slut med detta den natten. Vid tvåtiden kom en resande Pettersson från Skurbjörns Tvättpulver. Han bodde på hotellet och skulle köra in sin bil på hotellets gård för nattparkering. Jag låste upp inkörsporten vid Östra Storgatan och gick sedan tillbaka till portierlogen. Jag hade knappt kommit dit förrän Pettersson blek om nosen kom rusande och ropade.

- Portiern, portiern! Det är någon som hängt sig på gården!

Jag rusade dit och mycket riktigt, där hängde en man i en snara och dinglade. Mannen var klädd i frack och hög hatt och - om jag inte missminner mig - röda stövlar!!! Jag sprang tillbaka till portierlogen och där stod Pettersson.

- Får jag betala med detsamma, skrek Pettersson, och skaffa en droska! Bilen hämtar jag en annan gång!

- Ska herr Pettersson resa mitt i natten? frågade jag.

- Skoja inte portiern, sa Pettersson och blängde på mig, jag såg med egna ögon den som hänger där ute!

Droskan kom, Pettersson hoppade in och skrek att han for till Stadt i Motala. Med avsevärd fart tog sålunda Pettersson farväl till Jönköping. När det började ljusna på morgonen gick jag ut på gården och tog mig en titt på ”liket”. Där stod redan Lundström, resande för Tomtens Skurpulver, och plockade ner sin frackklädda reklamdocka!

Nästa afton beställde jag ett samtal till Stadt i Motala, herr Pettersson, Skurbjörns Tvättpulver, personligen. Pettersson frågade andlöst vad det var för en stackare, som hängt sig och jag gapskrattade.

- Skäms ni inte att skratta åt en död människa, stammade Pettersson.

- Förlåt, men jag kan inte låta bli. Det var Lundström för Tomtens Skurpulver, som hängt upp sin reklamdocka, frustade jag fram. Han visste att herr Pettersson skulle köra in bilen på gården på nattkröken.

Det blev tyst i telefonen och så kom det!

- Vid alla blåsvedda ...! Sicken djäkel! Och jag som skulle besökt minst 15 kunder i Jönköping!

- Ja, Lundström sa just det för han fick dem allesamman! Han hälsar förresten så mycket!