Vad gjorde jag då jag var så dålig att jag inte orkade läsa en bok eller skriva några rader i bloggen? Jo, jag slog på tv´n och låg där i soffan och slötittade på diverse skräp. Men så råkade jag titta på en eftermiddagsrepris av Hell´s Kitchen där stjärnkocken Gordon Ramsay skrek och domderade i köket. Och sedan har en timme varje dag varit vikt för Gordon och hans ambition att få fason på ett antal noviser vid spisen. Jag blev lite fascinerad av hur man lyckats göra ett sådant program och tittar gärna på fler omgångar. Samtidigt har jag funderat en del över kockar jag mött och nog har det funnits några som skrikit och burit sig riktigt illa åt. Men det har nästan alltid handlat om att de dolt sin egen okunskap bakom en skrikig fasad. Och det är sannerligen ingenting som skapar respekt eller förtroende. Den värsta kocken av dem alla, mötte jag på Hotell Fågel Blå i Lycksele. Han var konstant på dåligt humör och så fort något gick honom emot började han skrika och kasta saker omkring sig. Det gick till och med så långt att att han började kasta potatis-stålstickorna efter oss i servisen då vi beställde något han inte hade lust att göra. Han fick till sist lämna hotellet då servis-personalen vägrade att gå ut bakom svängdörrarna och vara måltavla för hans ilska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Den typen utav människor borde man sätta varningsflagg på!
Jag misstänker att jag har de senaste åren jobbat med just den Lycksele-kocken som du pratar om, men i en annan stad i Västerbotten! Han är anledningen till varför jag till slut lämnade stället. Det skulle vara intressant att veta om det är han, fast du kanske inte vill berätta hans namn? Förnamnet på den som jag tänker på börjar i alla med J...
åsa; Ja tänk om man kunde märka sådana människor med en synlig varningsflagga... ;-)
lola; Nej du namnet lämnar jag inte ut, men det börjar inte med J.
Om han inte bytt namn förståss...
och flyttat tillbaka till Västerbotten, för "min" kock drog söderut när han miste jobbet i Lycksele.
Okej, då vet jag det. Och i så fall verkar det vara väldigt vanligt med galna kockar. Tyvärr.
Tack för en rolig blogg!
Man måste vara lite galen för att vilja bli kock och ännu mer för att stanna kvar i yrket! ( Vilket är det bästa yrke i världen tycker jag!)
Du har rätt Flingan, de flesta incidenter med skrik och tandagnisslan orsakas av dålig ledning, endera från hovmästaren, eller köksmästaren. Har man planerat bra och framföralt tillsammans, så flyter allt, och lätt att tackla uppkommna situationer. För det är säkert som amen i kyrkan att det stora sällskapet glömt att i förväg medela att tre av de har svåra multiallergi, och flera av de är militanta veganer! Men har man flyt, så fixar det sig alltid.
Utan skrik.
lola; Det finns nog en och annan galen kock i alla landskap och det gäller att hålla ihop om man vill bli av med dem. Jag vet att det inte är lätt, men det går...
Kul att du gillar bloggen och du är alltid välkommen att titta in.
landonius; Galen, nej jag vet inte om man ska kalla det galen, men det finns nog en slags hatkärlek till krogjobben. Ett är dock säkert, man måste gilla att tampas med alla sorters människor om man ska jobba i branschen. Jag har ju alltid tyckt att jag som servitris har haft världens bästa jobb, men jag är å andra sidan ingen stjärna vid spisen. ;-)
Skicka en kommentar